Varje sommar i min barndom bilade vi runt i Norden. Jag har sett smalfilmer av just de områden vi rör oss i just nu. Mamma och pappa i trumpetjeans och träskor med mig och storasyster Tina på ryggen eller i gul kärra.
Jag roas åt att husvagnarna ser identiska ut med dem jag växt upp i. Campinglivet känns oväntad bekant och jag överraskas av den hemtrevliga känslan.
Första natten i tältet gick ok, inte uselt men inte jättebra. En är väl ovan med alla ljud som av förekommen anledning hörs ytterst väl. Helikoptrar landar och bussar kämpar upp för branta backen som leder till Ekeberg.
Jag gillar Oslo! Oj, vad jag gillar. Staden känns överkomlig i storlek. Jag gillar just det att själva staden är så kuperad. Vi hade planerar hyra cyklar (förstås), men kom fram till att det antagligen skulle kännas rätt tungt för vissa att kilometer efter kilometer trampa uppåt för att sedan i nedförsbacken mest stå på bromsen. Så vi väntar med det. I stället köpte vi 24h kort till buss men ändå stannade stegmätaren vid 20 000 steg. Imponerad av vad fyra-åringen kan gå. För hon går, vi har ingen vagn med. Korta sträckor har vi burit henne på ryggen, men det är fråga om några hundra meter max.
Vi besökte Kon-Tiki museet och det får fulla poäng av mig för de hade tänkt även på de yngsta. Saga lärde dig en hel del om valhajar, träslag och Heyerdahl tack vare krabban Jonathan. Även Vikingamuseet var spännande för oss alla.
Idag picknickade vi på Operans tak! Så skojig byggnad där man både kan svalka fötterna i fjorden och sedan nudda himlen.
Väl ”hemma” igen var vi strax efter åtta på kvällen så det blev sen middag. Barnens ork var plötsligt tillbaka och de lekte hejvilt och rullade runt på gräsmattan medan vi kockade. Otroligt energiska och duktiga barn.
