Engelsmännen som åkte hem

20140803-094102-34862675.jpg

Det är alltid lika ledsamt med farväl. Att veta att vi inte ses på mycket länge. Att guddotter Klara inte har knubbiga tre-årings armar med hårda kramar sedan. Jag vet ju att det går om, att nästa gång vi ses kommer vi att skratta igen och lyckligt konstatera att varje gång vi ses plockar vi upp från förra gången, där vi skildes och allt känns som vanligt igen. Man pratar om vad som hänt sen sist, nytt på jobbet, nytt i barnens liv och så vidare, för att sedan märka att det mesta är som det alltid varit. Känslan och glädjen att få ses.

Men just nu saknar jag dem.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *