Onsdagen den här veckan var ingen bra dag. Sällan har så mycket gått så fel.
H har en kär penal i läder och av märket ordning&reda. Han fick den i julklapp av mig och är rädd om den, tar alltid hem den osv. Den här onsdagen grät han då han kom hem. Penalen var borta. Han hade använt den under en lektion, under följande var den borta. Ledsen pojke.
I måndags var jag på arbetsintervju. Allt var perfekt och jobbet var så gott som mitt. Rektorn ville dock av rättvisa vänta till onsdagen med att skriva under anställningspappren, för på onsdag går ansökningstiden ut. Han ringer som han lovat med det värsta tänkbara beskedet; en ansökan kom in i sista stund. Hon hade pappret jag får i maj. Hon fick jobbet. Ledsen jag.
Vi var i stan på kvällen. Vi väntade vid hållplatsen på bussen. Jag frågade A om han har sitt busskort. Ja, svarar han. Fem minuter senare kommer bussen. Kortet har tappats. Den ledsna mamman blir sur. Vilket resulterar i ledsen pojke.
It’s all about timing. Oh yes indeed.