Sagolandet

Här i Vasastad ska det idag vaskas fram lite påskpoeter.

Påskriset fick en värdigare vas.

Började dagen med en promenad och avslutade dagen med en promenad. Har gått 15 km. Har skavsår på hälarna och det är ödsligt här på EFÖ, jag har inte sett en människa. När jag promenerar märker jag att Vasa för mig är fullt av minnen och ändå tycker jag att jag knappt har någon koppling till Vasa.

Jag studerade här år 2007-2009, vi var runt 20 st ämneslärare som åkte hit en gång i månaden. Vi hade föreläsningar från 8-20, intensivt och tungt men roligt hade vi. Det är från den tiden som många minnen finns kvar: här i skogen berättade Jannika att hon väntar baby, här i parken lekte vi blindbock, där är kyrkan som Johans telefon med Tarzan-signal började ringa och där lärde vi oss alla möjliga trädslag med en rolig lek.

Vasa fotbollscupen har också lämnat sina spår, även om planen nu ligger öde och under drivor med snö. Och sandstranden där Saga tultade…

Jag blir lite nostalgisk. Och saknaden kommer smygande.

Jag har bara en lektion plus några timmar handledning idag. Sedan brukar jag gå på kaffe och sitter där och läser någon timme. Så nu undrar jag om du vill hjälpa mig att tipsa om ditt favoritcafé här i Vasa.

Tack vare Linn hittade jag ett rum och kök och trivs jättebra. Men missar jag någon pärla om jag sitter där varje dag?

Sover på Evangeliska folkhögskolan den här gången. När jag tittar ut genom fönstret ser jag fängelset. Jag brukar sova i ÅA:s gästhem men just den här veckan var det fullt. Tyvärr är det här stället dubbelt dyrare, dubbelt så långt bort och hälften så trevligt.

Jag har inte prytt rummet, jag har förberett en lektion men hittade ingen vas:

Och här en bild på min utsikt, föredrar Strandpaviljongen.

Ojdå, vad hände här?

Verkar som om någon hade för mycket fritid och satte sig i frissastolen. Så kan det gå.

Går en kurs om media i undervisningen och till den hör en filmanalys. Filmen jag valde se är en av världens bästa, vackraste och starkaste filmer; Elina, som om jag inte fanns.

Igår då jag tittade på den dök Harald upp med två klasskompisar. De visade stort intresse och nyfikenhet för filmen. Fascinerande, det är inte fråga om en actionrulle typ Johnny English eller Pirates of the Caribbean.

Då jag skulle avbryta filmen för att hämta hem Artur från skolan frågade de om de får se slut den. När jag kom hem hade de några frågor och jag var glad för jag kunde svara på fler än de hoppats på. Frågorna handlade inte enbart om filmens förlopp utan även om själva inspelande. Orsaken att jag kunde svara var att jag för några år sedan hade turen att träffa Klaus Härö.

Om du inte sett filmen, gör det. Den lämnar ingen oberörd.

Försöker och anstränger mig att se ljust på saker i stället för mörkt. Dagens ljus:

– att det är ljust 6.30 då tåget tuffar mot Vasa.
– att Saga vinkade glatt till mig då jag lämnade henne hos mormor.
– att min mamma har tagit ledigt från sitt jobb för att hjälpa mig med Saga.
– att min lillasyster spelar wordfeud med mig fast klockan bara är halv sju.
– att jag hittade en sten fastkilad i skons botten som hade formen av ett hjärta. Den lämnade jag hemma med ett brev till mina tre favoritkillar.
– att jag har tre dagar att förvalta själv. Det är galet, jag läser en timme på cafe, tar långa raska promenader och studerar lite också förstås.

Hejdå guldlock och mina tre björnar. Innan vi vet ordet av är vi tillsammans igen.

Alltså jag älskar flashmob, se nu på den här, vem ler inte?

Godnatt, finaste av Dorothy Koomson. Köpte den i Vasa för jag behövde lite feel-good. Det är en riktig sidvändare och ingen Tolstoj men precis vad jag behövde. Liksom hennes tidigare bok Min bästa väns dotter är också den här väldigt sorglig. Jag grät på slutet så jag var tvungen att förklara mig för familjen. Familjens män tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. Efter en stund kom Artur trösterikt och sa tur att din bok snart är slut så behöver du inte läsa den mer.

Titta så vackert det var då jag promenerade. Det är så roligt att kunna gå in till stan först genom vackra Lill-Hoplax och sedan genom centralparken, bilvägar kunde jag långt undvika.

Tungt var det att skuffa vagnen i smältande snö.