Sagolandet

Vi var ute på promenad hela familjen. Näktergalen sjöng. Saga satt i vagnen, pojkarna höll i den, på var sida om mig gick de. Och så Basse förstås. Jag fylldes till brädden av kärlek till detta. Jag är så rik och så lycklig. De är så fina, alla de mina.

Nu ska vi åka till mamma för att fira henne och mina systrar. Att jag på kvällen måste lämna allt detta för att åka till Vasa tänker vi inte alls på nu.

Till alla mammor:

Daniel har gjort den här härliga musiken och bildspelet. Wow. Önskar er alla en fin dag med den.

Har tagit sånglektioner med Basse halva dagen. Jag ska inte hålla musikundervisning i skolan. Dessvärre är det just det jag ska nu då jag åker till Vasa. Det är en nackdel med att vara lärare att man ibland måste vara expert där man inte är det.

Tänk dig en klass 1:or och 2:or. Ge dem en trangia, tändstickor och sinol. Ge dem vatten i en kastrull och be dem vänta på att det börjar koka. Tänk dig att de får potatis, lök, kryddor och lax. Vad gör de? Jo de kokar soppa. Fisksoppa! Jag är imponerad. Inget gnäll, inget spill och inget svinn.

Dagens outfit:

Jag lärde barnen leka ”omvänd kurragömma”; en går och gömmer sig, de andra räknar, då man hittar den som gömt sig gömmer man sig tyst bredvid den. Snart sitter alla i samma gömma.

Trots att dagen gick så bra och alla kom tillbaka välbehållna måste jag ha spänt mig på något sätt. För då jag steg ut ut skolbyggnaden exploderade mitt huvud. Jag kröp till apoteket, slukade värkmedicinen där och inväntade befrielsen som inte kom. Masade mig vidare till ”mitt” café (1 rum + kök), där satt Peppe! Det var kul.

Studiehandledaren visade idag hur mitt betyg kommer att se ut. Så slutet är verkligen nära och dagen då jag kan titulera mig lärare närmar sig. Dessutom fick jag veta att jag nu inte bara blir behörig klass- och ämneslärare utan även yrkeslärare. Åhå! Nå, nu är det ju bara klasslärare jag vill vara.

Men det bästa betyget fick jag de söta eleverna: vaffö lämnar du int hit i Vasa o blir vår lärare här?

Fyra dagar kvar. Fyra!

Ibland kan det kännas som om man svävar på moln, men här i Vasa känns det mer som om man är mitt i det. Fuktigheten i % mätt är 98 läste jag, trots att det inte regnar blir man våt och håret krusar sig som aldrig förr. Det är dunväst, fleece och vantar som gäller här.

Ser fram emot morgondagen. De förutspår ösregn och jag är på väg till skogs med mina små elever. Vi återkommer.

Jag kan ibland undra hur det kommer sig att inte alla är lärare. Hur väljer människor då de inte väljer världens bästa yrke? Nånej, nog vet jag att ni andra säkert också valt världens bästa yrke även om ni inte är lärare? Eller har ni det?

Idag då min handledare frågade hur det är att vara ”lärare” men ändå vara tvungen att göra praktiken. Då gav jag henne en metafor och sa: det är lite som att komma och laga mat till sin granne. Du vet vad du skall göra, du vet hur du ska göra det. Du vet t.ex. att du ska skära på ett skärbräde, men får du ta det rosa eller använder grannen kanske det gröna till fisk? Du måste fråga var besticken är, vilka tallrikar, vilka servetter, vilka glas. Du vill inte trampa grannen på tårna men du vill inte heller vara till besvär med alla dina frågor. Jag känner att jag längtar ”hem”, hem till mitt ”skolhem”, till klassrummet jag får göra om, göra lite mera mitt. Där trivs jag.

Så vad händer där i Vasa? undrar ni alla. Nå, jag lär små sjuåringar mäta med linjal, känna igen en blåklocka om de möter en sådan och så kluddar vi med färger så det står härliga till.

Men då eftermiddagen kommer och morgondagen är på print, då slänger jag mig på hotellrumssängen med boken. Då planerar jag när och var dagens kaffe ska intas. Då funderar jag intensivt om det är löpning eller rask promenad som gäller för kvällen.

Det är lugnt med andra ord. Chill. Chill. Chill.

”Lippu on henkilökohtainen, henkilöllisyys todistettava” har VR översatt till ”Flaggan är en personlig, identitet för att bevisa”.

Sitter på tåget upp till Vasa igen en gång. Det känns riktigt bra även om jag den här gången skall vara där ända till fredagen. Men efter varje gång är jag ett steg närmare målet igen. Roligt dessutom att veta att ni är med mig.

Artur hade önskat sig en saga som avskedspresent, den skrev jag igår vid midnatt. Vad gör man inte för att blidka de små? Sagas små ordtussar skär lite i mammahjärtat (Saga längtar efter mamma när mamma jobbar Vasa), även om jag vet att hon har det dunderbra med alla hon får vara med den här veckan, Camilla, sin pappa och sin farmor.

Klockan är inte sju ens ännu men nu ska jag se över veckans lektionsplaner.

Visst är det härligt med våren förresten? Den överraskar varje år, tänk att löven kan spricka ut sådär, att fåglarna kan kvittra så högt och att gräset kan bli så skirande grönt. Varje år, men alltid ett litet under. Tycker jag.