Sagolandet

Krullen hittade Kaj Korkea-Ahos Se till mig som liten är och blev betagen.

Lucka nummer 14 i Sagolandets julkalender.

I Amsterdam besökte vi Anne Franks hus. Huset där flera människor höll sig gömda undan nazisterna. Det var rörande och gripande, men jag hade verkligen sett fram emot besöket. Allt det hemska blir så ofantligt tydligt då man konkret är på plats. För några år sedan besökte vi ett koncentrationsläger, det var fasansfullt förstås men jag tycker ändå det är bra att känna till vad allt hemskt som hände dem, bara för att de var judar.

Jag köpte Anne Franks dagbok och tänker nu läsa den som högläsningsbok för pojkarna. I Sandels i Tölö finns för övrigt just nu en utställning om Anne Frank.

Inget barn i vårt hem har skrivit en önskelista. Jag har förstås frågat sådär smått. Den äldsta sa att han önskar att han någongång ska få simma i ett ljusblått hav, sådant man ser på resebroschyrers bilder. Inget annat.

Saga leker så fint med sitt dockhus. Jag frågade om det skulle vara roligt med något nytt till dockhuset. Är det något du tycker fattas? frågade jag. Nä, jag har många saker.

Jag tror jag då ska försöka paketera in all kärlek som svämmar över.

Det här är en leksak som hon och jag delar. Min vision syns på bild tre, så ser det sällan ut. Men det gör inget, hon är så söt när hon pratar med dem och ger dem liv: ”Hördu Jesus mamma, du som har babyn, du får sitta här med fåren…”

Jag: Vet vad Jesus mamma hette?
Saga: Nä!
Jag: Vet du hon har samma namn som du!
Saga: Va? Hette hon Saga!?
Jag: Nej, men som ditt tredje namn.

Varje år i december har vi systrar med mamma träff. I år blev det Borgå.

Jag myser med denna lilla kavaljer som hängde med oss igår:

Jag har varit förkyld i halva hans liv. Men nu är jag frisk och tog igen allt gos jag avhållit mig från.

Jag erbjöd mig att vara vagnvakt då de små butikerna i gamla stan inte släpper in en Emmaljunga:

I lucka 14 extraknäcker Krullen som fotograf.

Detta är Krullens upptåg i Sagolandets egen julkalender.

Nu för tiden har vi ju en alldeles egen Lucia. Men det fanns en tid det såg ut så här:

En klassiker, en favorit i repris. Anno 2004. Då fattades hon oss, vår egen Lucia.

Rätt förutsägbart men ändå självklart.

Ändå gör jag det. Jagar upp mig. Glömmer saker. Springer i stället för går. Men efter imorgon är betygen skrivna och Josef och Maria vet när de ska komma in på scenen och ängeln vet när stjärnan ska tändas. Nog blir det jul och jullov fast ett får bräker mitt i stillheten och en herde valsar på annan plats än han borde!

Varför är det så svårt att ta det lilla lugna?