Vi var in till stan och vända ett tag för att tvätta lite och för att Harald skulle på teaterföreställningen Mio min Mio med mormor och Niklas. Han blev intervjuad inte bara en gång, utan två. Här kan man lyssna på den ena.
Men nu är vi tillbaka ute vid stugan igen, jätteskönt har vi det. Så är det bara.
Jätteskönt, trots mängder med myggbett som sagt. Så här ser Sagan ut:
Efter att jag skrivit förra inlägget och utan att pojkarna läst det fick jag följande information:
Saga har 23 myggbett på höger ben, 18 på vänster, 10 på vänster arm och 6 på höger, 4 i ansiktet och jäääättemånga på ryggen.
Snällt att någon räknat! Så vi vet.
Trots solskydd har flera i familjen bränt sig en aning i solen. Den var så stark idag och vi var hela dagen på stranden. Skönt var det förstås, då, inte nu.
Bilden är från igår men så här glatt springer de nog till stranden varje dag.
Det var jättehett i stugan och vädrar man får man myggor. Vi valde hettan, men gick ändå myggor. Saga har oräkneligt många myggbett. Men söt är hon när hon sover. Också.
På kvällen satt Basse och jag och tittade på Breakfast at Tiffany’s. Så underbar film så jag vill se den igen. Basse sa att vi i stället ska försöka hitta klassiker vi inte sett. Så ikväll ska vi leta efter en annan. Kan knappt vänta!
Har du någon klassiker-favorit?
Jag till mina pojkar: Hej nu måste ni verkligen gå i säng, klockan är över tio!
Artur: Ja men idag var en speciell dag så då får man vara längre uppe.
Jag: Jaha, men vad var så speciellt med idag?
Artur: Var dag är en sällsam gåva en skimrande möjlighet.
Någon har läst väggbonaden tydligen.
Det finns namn som man bara inte vill säga i genitiv. Ta nu Härpe till exempel, nog säger man ju hellre stranden i Härpe än Härpes strand?
Hur som haver är det vid stranden vi tillbringat mest tid idag. Vid Härpe på Sarvsalö. Jag joggade dit och hoppade sedani havet. Ganska så skönt.
Jag kallar den Pojkar vid stranden:
Sandstrand i all ära, men går man lite vid sidan om och gräver lite djupt kan man hitta lera, nästan som guld.
Jag kallar den Guldgrävarn
Jag kallar den Mamman och havet:
Hon är nog en prima tjej vår Saga. Hon säger så tokroliga saker, hon pratar så skojigt och gör så knäppa grejer så vi alla bara skrattar hela tiden.
Jag älskar er alla i den här familjen, tack för att jag fick komma hit! sa hon igår på kvällen.
Hela hennes tre-åriga liv är det ju det jag känt, en enorm tacksamhet över att vi fick just henne.
Som vi njuter. Det är vindstilla. Det är varmt. Hela familjen har semester och vi är tillsammans.
Vi laddar batterierna nu. Slappar och tar dagen som den kommer.
Idag kom jag på att jag skulle steka plättar på den gamla vedspisen i köket. Men på grund av (tror jag!) att det var totalt vindstilla drogs inte röken ut, trots att skorstenen är helt ny och vedspisen renoverad och testad. Det vällde in rök, genom alla springor, hål och kanter. Det slutade inte och rökvarnaren tjöt. Och plättsmeten fick vänta.
Men den som väntar på något gott…
Jag hörde hur Basse muttrade något i telefonen om hon fick för sig att göra romantiska plättar… Men gott blev det i gjutjärns-stekpannan.
Hej! Och hälsningar från sommarstugan. Nu har vi landat här, på Linnarvik som Sagan talat om hela våren. sen när sommaren kommer ska vi bo på Linnarvik.Nu är vi här!
Vi har lagat mat, varit på länk, skurit mängder med vass och bakat kladdkaka.
Nu kommer vi äntligen ut på öppet vatten igen. Hoppfullt är det i alla fall för det blir öppnare för varje år. Bara man orkar skära lite mer sommar efter sommar.
Efter vassarbetet och dusch (!) passar jag på och läser lite. Det där med dusch är lite speciellt för vi har inget rinnande vatten här, men vi har hängt upp en campingdusch i en tall. Funkar fint!
Det är så himla skönt att vara här. Barnen är relativt självgående nuförtiden och pysslar på med sitt. Saga tassar på och frågar varför, varför, varför. Hon påminner väldigt mycket om en rumpnisse. Varför? Hon kan berätta!
Precis som förra året började vi midsommarhelgen med Picknick i Lovisa med våra vänner.
Solen sken och sällskapet var trevligt.
