Sagolandet

Efter stranden tog jag barnen till Barnens stad. Jag brukar berömma Sverige för lyckade muséer för barn, men här har nog Finland lyckats. Underbart museum där barnen får vara aktiva, pröva på och till och med klä ut sig.

Sommarlov är ett vackert ord.

Vi har flyttat utomhus. Solen skiner. Det är 30 grader i skuggan. Staden bjuder barnen på lunch. Mamman njuter. Systerdottern har vi adopterat.

Plötsligt sträcktes en iskall kaffe fram emot mig och jag tänkte jag fått solsting. Men nej det var svåger Henriksom levererade.

Någon fick alarmet att börja tjuta på sitt nya jobb.
Någon träffade solen och svedde axlarna trots solkräm.
Någon tog sina barn på parklunch och bad.
Någon fick för sig att städa hela frysen.
Och bara halva dagen har gått.
Sommarlov.

Någon fick alarmet att börja tjuta på sitt nya jobb.
Någon träffade solen och svedde axlarna trots solkräm.
Någon tog sina barn på parklunch och bad.
Någon fick för sig att städa hela frysen.
Och bara halva dagen har gått.
Sommarlov.

Dagen kom och gick. Ännu en känslomässigt knepig dag. Satt i bilen och grät halva vägen från Eira efter att min kollega, min nyadopterade syster följt mig ut genom dörren och vägrade säga hejdå. Hon tog min hand i sin och ledde mig ut, vi grät och kramades, kramades och grät. Fast vi vet att detta inte är ett hejdå, vår vänskap finns för evigt, vi finns för evigt, var det oändligt svårt. Ni vet, man har träffat någon man börjat tycka så ofantligt mycket om och sedan ses man inte. Inte så ofta och inte på länge.

Tack Lena, min Lena för allt du gett mig under detta år. Vad skulle väl jag vara utan dig?

Vi inledde sommarlovet traditionsenligt hos familjen Djupenströms med jordgubbar och vispad grädde.

Och på kvällen träffades vi alla igen hos familjen Almqvist då vi åt världens godaste sommarsallad och drack rosévin och lekte japaner.

De här godisarna är sötast i världen.

Djupenströmmarna flyttar snart hem till Sverige igen. Snyft. Vi avrundade kvällen med landskamp:

Fazer vann. Tror jag. Hehe!

Kastar boll med Harald:

Så kom dagen igår då vi tog farväl. Eleverna grät, föräldrarna grät och jag grät. Alla mina elever sjöng sången When I’m gone (The Cup Song) i klassrummet efter vårfesten och det var så sorgligt och fint ” you gonna miss me when I’m gone…”

Och när jag samlat mig något och eleverna till sist lämnar klassrummet var det kollegerna som stod i tur och så grät vi en skvätt till. Av dem fick jag ett par espradilles, heter de så? Och jag misstänker att dessa inte blir mina sista. Ofattbart sköna är de. Och ovanligt rosa för mig, riktiga karamellskor, är lite kär.

Jag fick ett kort som en av kollegerna fixat ihop där eleverna fått beskriva mig, tack a!

Och en dikt: Sonja är Sonja och Sonja är bra! Rolig och trevlig det är Sonja! D-klass elever verkar glada, det är för att Sonja sköter dom bra!

En underbar arbetsdag bakom mig. Cyklade med alla elever till Fölisön och tillbaka. Ingen klagade, ingen gnällde, alla cyklade och var uppmärksamma på trafiken. Jag är så stolt över dem.

Och titta vad jag fick, jag är övertygad att jag har världens bästa elever: