Sagolandet

Saga tyckte det blev kallt och halade fram en stor, stickad halsduk.

Och visst är det kallt. Känns som om hösten kom över en natt. Men jag klagar inte, älskar hösten.

Färgerna, den friska luften, det klara ljuset. Kom bara, jag är redo.

Inte vet jag om det kan vara sant men så här sa i alla fall en tant: ”Det blir extra kallt när vintern är här om rönnen har ovanligt rikligt med bär! Då är det säkrast med dubbla luvor om man vill slippa midvintersnuvor.

Texten är ur Majas alfabet av Lena Anderson. En av Sagas favoritsagor.

Bongade en till stickgraffiti, den här finingen finns utanför Munksnäs lågstadiet. Det står varo och akta på den. Underbart!

Min svärmor Lena, svärfar Stefan och svåger Simon ska den här veckan åka iväg till Spanien för att pilgrimsvandra. Vi kommer att följa med deras månad långa resa via bloggen El camino-vägen.

Vi önskar er lycka, glädje och härliga upplevelser på vägen. Med saknad.

Camilla, som agerat mitt sällskap i två år, började jobba i augusti. Jag och Saga saknar vårt sällskap och jobbar flitigt på att hitta oss själva i detta nya. Vi har hittat någon Emil och någon Axelina i parken nu och då. I morse hittade vi en Mats utanför skolan som lockade med oss på kaffe på allas vårt älskade Delivo.

Dessutom körde Min morgon igång på teven idag. Vi klarar oss med andra ord.

Skulle Saga vara en indian skulle hon få ha ett indian-namn, det skulle i så fall kunna vara Eldhår.

Tack Anne för att du höll mig sällskap idag då jag var ute och sprang. Rörande och klok är hon. Lyssna här!

Glad!

Ungefär i en veckas tid har vi planerar besöka restaurangdagen i Helsingfors. Det skulle bli kaffe på Gaffe-Baari och sedan belgiska våfflor vid Kampen. Allt gick enligt planen tills vi insåg att det är 18:de idag och restaurangdagen är imorgon. Då var vi redan på Albertsgatan 5.

Nå, det blev andra bullar, lek på mammas skola och kaffe/ kakao på Kaffecentralen i stället.

Harald förevigade oss, Hand i hand i Rödbergen heter bilden:

”Vitsi mamma sån megafejl” sa han då jag fixat filtret och suddat till Basses frisyr. Förlåt.

– Kan jag Sonja få gå hem tillsammans med er idag, det är så trist att gå ensam.

Så frågade en pojke mig idag på skolgården. Mina ögon fylldes av tårar och hjärtat nästan brast.

Blinkande svarade jag att han förstås ska gå med oss, när som helst leder vi våra cyklar om en liten, nyssfyllda åttaåring bara frågar.

Det finns ett ordspråk som så fint säger att det krävs en hel by för att fostra ett barn. Jag vill tro på en hel by där vi gör det, fostrar barnen med kärlek och medkänsla. Alla barn är våra barn. Visst?

Jag vill köpa ett par snygga och bra innetossor till Saga att ha på dagis. Träffade Mikaela på skolgården som tipsade mig om Tohvelisankari. Nu sitter jag och beundrar dem och kan inte bestämma mig för vilka som ska bli Sagas. De är så underbara allihop. Tror det får bli nåt i brunt, surprice, surprice! Eller så vita?

Okej, Basse får välja.

Kanske.

– Elvija du ha fina kåsk!
– Jo ja tyckä om mina klåks.

Minns ett par barn i samma ålder som argumenterade över en kärra.

– Det heter tjälla, sa den ena. Nähä, det heter stärra, sa den andra.