Sommaren är snart slut. Arturs första, Haralds fjärde, min och Basses elfte gemensamma sommar går mot sitt slut.
Jag tänker tillbaka på denna sommar. Jag har fått vara hemma med mina fina pojkar. Vi har simmat och lekt ute. Jag har läst en hel del i samband med de långa amningspassen. Vi har fått resa tillsammans, först till Åland och sedan till Tallinn. Vad beträffar vädret har det inte varit strålande, men vad gör det egentligen?! Jag har massor med minnen från denna sommar. Harald som vuxit massor, blivit mer och mer självständig. Artur som utvecklats från spädbarn till en liten individ som det är så roligt att lära känna. Basse och jag som fått vara tillsammans så mycket i och med att Basse arbetat hemma med sin gradu (ja, och många andra arbeten därtill!). Det är en sommar värd att minnas då man om vintern sitter hopkurad i soffan och tittar på det tjocka mörkret utanför fönstret.
Imorgon börjar Basse jobba på Åbo filharmoniska orkester. Det blir ett nytt jobb med nya utmaningar. Imorgon börjar alltså vår vardag så som den i stort sett kommer att se ut i många månader framöver.
Denna höst är annorlunda än mina tidigare. Jag har inga studier att börja med i och med magisters examen jag fick i våras. Visst är jag tacksam över att vara färdig med studierna, men de lämnade samtidigt ett tomrum. Att vara studerande har varit en identitet. I stora drag har jag haft klart för mig vad det kommande året för med sig. I år är jag mammaledig. Som jag längtat efter känslan av att få vara mammaledig på heltid- nu är den tiden här. Jag ska ta tillvara varje ögonblick. Att inte behöva lägga varje ledig tid på några ”måsten”, det känns lyxigt. Jag välkomnar denna höst…