Livets berg-och dalbana

Nu har vi varit i Sibbo för att fira kusin Kevin som fyllde två år. En glad och söt liten pojke. Jag hoppas han hade ett trevligt kalas. Han har turen att ha många kusiner i hans ålder och jag kan lova att det gick ganska livat till. Kevin fick en massa paket- därmed inte sagt att han öppnade en massa paket, näpp det såg de lite äldre kusinerna till att blev gjort. Kevin fick en massa nya, fina skojiga leksaker- därmed inte sagt att Kevin fick leka med de nya, fina och skojiga leksakerna, nehej! det gjorde däremot hans kusiner. Det gick som sagt livat till men så var det ju ett barnkalas och där ska det minsann få vara livat.

Den söta Kevin då han var i Åbo:

pa080691.jpg
Att livet inte alltid för med sig bara glädje är ju ingen nyhet, ändå kommer sorgen alltid lika överraskande. Det sorgliga hände inte direkt oss utan våra vänner, men sorgen påverkas oss för att vi bryr oss om dem, och tycker om dem. Det som hände var något som gick om intet, något vi alla sett fram emot kommer inte att hända.

Idag var vi till Heureka, en verklig äventyrsvärld. Till Haralds skräckblandade förtjusning såg vi dinosaurier, alltså levade dinosaurer (enligt Harald då). De rörde på sig och såg onekligen levande ut. Harald var både fascinerad och rädd för de enorma forntidsdjuren. Fammo var med och upplevde allt spännande med oss, fast enligt henne var det mest fascinerande det att få se sitt barnbarn uppleva allt detta. Och det måste jag någ hålla med henne om, att få se hur Harald med djup koncentration insuper kunskapen och njuter av äventyrets spänning är guld värt.

Sen bar det av mot Åbo igen. Det var grått, det var regnigt och vi var trötta, men vi kom hem och nu är det skönt.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *