Nu tänder vi vårt första ljus, och dagbok om Artur 7 månader

Det är första advent. Det är tidig morgon, mörkt ute. Julen är på antågande och vi väntar ivrigt. Snart har vi december här. Artur är snart åtta månader. Den sjunde månaden var rätt så jobbig så vi väntar ivrigt på bättre tider. Den muntergök vi lärt känna så väl var inte här denna månad. Orsaken till detta låg troligen i alla öroninflamationer, och inte klandrar man det lilla livet för att klaga då man har ont, ont, ont hela tiden. Dessutom blev han i mitten av månaden väldigt skeptisk mot främmande människor och mungiporna drogs ner och läpparna darrade om inte mamma fanns riktigt nära. Nätterna har varit oroliga de med, Artur har vaknat flera gånger bara för att kolla att mamma säkert är kvar. Att ligga i egen säng (ensam!) är inte så populärt, nej han ligger med oss, kramar hårt min hand så jag inte ska försvinna.

Men vi tycker oss se lite ljus vid horisonten. Den senaste veckan har nämligen varit annorlunda. Han har sovit betydligt bättre och varit betydligt gladare. Den sjunde månaden var verkligen händelserik för Arturs del, på en och samma vecka lärde han sig sitta upp, krypa på riktigt, ställa sig upp och stå, gå längs möbler, genomgå en operation och de senaste dagarna VINKA. Och så blir han bara gulligare och gulligare.

Igår firade vi lillajul med pepparkaksbak.

pb271476.jpg

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *