Mamma hjärta Harald

Igår var vi i Åbo domkyrka på en sorts julfest. Det var alla Åbo stads daghem som firade. Harald skulle vara tomte. I flera veckor har de övat, övat och övat för denna tillställning och Harald har lärt sig många fina sånger. Jag och Basse var inte speciellt nöjda med tillställningen. Domkyrkan är enorm och tre till sexåringar är rätt små faktiskt. Dessutom gick det hela på finska, Haralds dagis var det enda svenskspråkiga daghemmet där. Som tur hörde vi dem bra då de uppträdde så helt bortkastat var det inte. Efter att i en halv timme försökt hitta en liten tomte cirka femtio meter längre fram beslöt jag mig för att smyga mig lite närmare.

Hittade en pelare som jag ställde mig framför och DÅ. Ja då såg jag honom. Han satt med fingrarna i munnen och huvudet gick som en radar. Han sökte oss. Han visste ju att vi skulle vara där någonstans bland dessa hundratals huvuden. Plötsligt såg han mig där jag stod på ena sidan. Han vinkade glatt och jag vinkade tillbaka. Sen började han peka, och då såg jag hur han började torka tårarna. Den lilla tomten grät och jag såg hur munnen formade ordet mamma, mamma gång på gång. Han reste sig upp och sa ”mamma”. En dagistant kom och bad honom sätta sig varvid han brast ut i gråt, ”jag vill till mamma”. Jag gick fram och hämtade tomten som klamrade sig fast vid mig. Det hela hade tydligen varit för spännande för den lilla.

Jag upplever ofta att Harald är ganska stor. Troligen för att Artur är så liten och Harald är så duktig och kan så mycket. Men i och med gårdagens händelse märkte jag att man är ganska liten om man bara är tre år.

Imorgon blir det julgröt på dagis. Tror att det blir trevligare stämning där då utrymmena och människoskaran är mindre.