Beroendeframkallande ett-åring

Artur pekar
Det är mars månad. Det är mycket vintrigt ute. Minns tydligt hur det var för ett år sedan. Då var jag riktigt i slutskedet av graviditeten, väntade otåligt på att liten skulle komma till oss. Blir smått nostalgisk. Läkaren hade ju tippat att Artur kommer att födas kanske till och med en månad före beräknade datumet. Så trots att jag lovat mig själv att med andra barnet inte bli lika frustrerad över att gå över tiden som jag var med Harald, lyckades det inte. Och det just för att min läkare trodde att han kommer att födas nångång mellan vecka 36-38. Tji fick vi alla, Artur stannade i magen länge, till och med över vecka 41. Men han kom. Och nu kan man inte tänka sig att leva en dag utan honom. Hans skratt, hans bus, hans blöta pussar, hans tillit till omvärden. Han är beroende av mig och jag måste erkänna att jag nog också är rätt så beroende av honom. Vi har redan börjat förbereda hans första kalas. Harald har en massa idéer för vad lillebror ska få i present och hurudana kakor vi ska laga.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *