Om att leva som mamma

KRAM!

Jag har alltid tyckt mycket om barn. Längtat efter egna ganska länge. Vetat att jag vill ha barn, gärna flera stycken. Jag hör människor säga att de vill vänta med att få barn, de vill satsa på karriären och leva livet innan de ”skaffar” barn. Inget illa med det, man väljer som man vill, oftast. Jag ville också leva livet. Men med barn. Nu har jag haft lyckan att få två fina pojkar, för mig naturligtvis de bästa. Vi var rätt unga jag och Basse, speciellt om man ser på vad meddelåldern för en förstföderska är. Men vi hade aldrig räknat med att allt bara skulle bli en dans på rosor. Vi hade räknat med kolikbarn, vaknätter och öroninflammationer. Ingendera av barnen har haft kolik, men visst har de gjort väsen av sig. De första tre månaderna har vi på kvällarna vankat av och an med båda barnen. I tron att barn är såna, våra barn var såna… Visst känner jag att jag lever. Vissa kvällar värker fötterna och jag märker att jag inte suttit nästan alls under dagen. Och jo jag skulle önska att jag och Basse oftare kunde få barnvakter och göra något bara vi, men vi räknar med att det blir lättare att ordna allt eftersom barnen växer. Just nu känns det väldigt roligt att vara Haralds och Arturs mamma. De är väldigt harmoniska. Harald är inte speciellt trotsig just nu (åtminstone inte mot mig), man ser att han mår bra. (Här en dag la han ner sig på gräsmattan utanför domkyrkan och sa ”det är härligt att leva”). Han tycker det är roligt att ha en bror och han är väldigt stolt över ”min lillkille” som han själv uttrycker det.

Bröderna

Naturligtvis bråkar de också, de är ju barn! Just nu känns det i alla fall väldigt roligt att leva. De här bilderna hann jag fånga en morgon vid morgonmålet.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *