Anemiskt värre

Jag är aldrig sjuk, aldrig! Var ändå tvungen att ha ett läkarintyg till skolan. Inga problem, för jag är frisk som en nötkärna -alltid. Det sa läkaren också för en vecka sedan då hon ställde alla frågor om hur ofta jag är sjuk, om jag testat droger om jag nångång rökt osv. Aldrig sjuk, aldrig droger, aldrig tobak. Enkelt. Det togs blodprover av mig då och armen är fortfarande blå, jag uppdaterade vacciner som förfallit så jag kände ju mig otroligt duktig.

Idag skulle intyget hämtas, det går säkert på en minut tänkte jag. Men läkaren verkade inte alls lika uppåt idag och jag började smått ana att hon antingen är trött eller så visade proverna nåt mindre trevligt. Det var det senare alternativet som var rätt. Blodproverna visade att jag har rätt svår anemi. Det är egentligen ingen nyhet för mig. Redan i gymnasiet visade det sig att mitt hemoglobinvärde är alldeles för lågt, senare under graviditeterna har det också varit odugligt lågt. Jag fick order om dubbeldos järn pga. att min kropp som det ser ut nu inte upptar något järn alls. Det som skrämmer mig mest just nu är att hon sa att en orsak till detta låga hb värde kan tyda på keliaki. Jag blev skickad till laboratoriet igen där sju (!) blodprover togs från samma blåstuckna arm. Keliaki är inte obekant för mig, hela tre tjejer i bekantskapskretsen har glutenallergi. Men jag vill inte. Jag trodde att kvoten var fylld, överfylld faktiskt hur kan tre av sju ha det??? Nå jag borde ju utgå ifrån att det inte är det. Mamma lider av anemi så kanske det ”bara” är fel på blodkropparna som det tidigare konstaterats?!? Får vänta en och en halv vecka på resultat. Idag börjar jag knapra på järntabletter och säkert allt annat som innehåller järn.
Annars har veckoslutet varit underbart. Var på bröllop till Österbotten. Efter att ha bytt om till kostym i bilen efter en sex timmar lång färd bänkade vi oss i kyrkan och väntade med spänning på att få se bruparet tåga in. Att vara på bröllop är fantastiskt, det är alltid lika rörande och ljuvligt att se två människors lycka då de gifter sig. Dessutom var det tjockt av bekantingar på bröllopet vilket ju bidrog till att det blev så roligt.

På söndagen hade vi träff med Haralds faddrar. Det kändes som förr. Som på den tiden då vi alla bodde inom några kilometers radie och hade möjlighet att träffas helt apropå på en kopp te då andan föll in. Den här träffen var inte apropå, nu har alla barn (om än inte helt synligt ännu), vi har blivit äldre och vi bor långt ifrån varann nuförtiden, men stämningen, närheten, diskussionerna -ja de var som förr! Gamla goda vänner behövs.

Och sist en liten bild på Artur!
img_1284.jpg

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *