GodnattSagan

Redan i en månad ungefär har hon haft svårare att somna. Jag ska inte klaga för hon sover i princip hela nätter, vaknar aldrig efter midnatt och sover sedan gärna till 8-9 på morgonen. Det är kvällen som är problemet, hon är trött och somnar som en stock klockan 19.30, MEN sen vaknar hon efter en timme och tror att hon sovit en dagstupplur och vill upp och leka till klockan 22-23. Men sidu det skulle inte jag vilja!

Kollade lite i Barnaboken av Anna W om sova hela natten. ”Inte ta upp, inte smeka kinden, bara vyssja och säga nu är det natt sov så gott”. Och så ska man bestämma sig för att från klockan sju börjar natten och sju nästa morgon börjar dagen. Det låter rätt bra, men det funkar bara inte för oss. Försökte igår att gå in och smeka lite och säga ramsan, men hon gråter, hon gråter tills hon spyr och det är så varje gång om vi inte tar upp henne. Det är sjukt effektivt för när hon spyr (massor) tar vi upp henne, hon får bada och får dricka mjölk! Hon gråter inte ens länge, några minuter bara, men det slutar alltid med att hon spyr.

Det är tredje gången gillt jag nu bestämmer mig för att bara följa mitt hjärta, min intuition, vill ungen ha mjölk ska hon få det, vill hon att jag ligger bredvid henne och håller handen så ska hon få det, vill hon att jag bär henne tills hon somnar så ska hon få det. Så här har vi gjort med killarna och de är hur självständiga som helst idag, de somnar på två sekunder efter godnattsaga, puss och kram. De är trygga och litar på andra. Det är några år detta varar och det är värt det.

Alla måste göra så som det känns rätt för dem, det finns inga klara färdiga mallar för hur man fostrar barn. Bara man gör det som känns rätt för en själv så blir det rätt! Tror jag.

Du får gärna berätta vilka metoder som funkar för dig!

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till GodnattSagan

  1. snigelnharald.blogspot.com skriver:

    Jag är lite benägen att hålla med dig. Går hellre efter mitt eget barns känslor och behov än nån främmande människas ”metoder”, Anna må vara hur guru som helst på SINA barn, men inte på MINA. Jag vill minnas att jag var mer frustrerad med storebror, och hade större behov av en egen stunds stillhet (läs typ tv/dator) och ville att han skulle somna snabbt snabbt. Nu njuter jag faktiskt lite själv att ligga och slumra en stund med en liten varm hand i min. 🙂

  2. Jessica skriver:

    Jag har gjort som du och lyssnat på MITT barn och inte på någon Anna Wahlgren. Jag skaffade Annas bok då jag väntade Jennifer och när hon väl var född läste jag i den om hur Jennifer borde fungera med sov och mattider. Men hon var helt omvänt vad Anna skrev om. Slängde boken i väggen och strunttade i Anna. Det har gått så bra så. Med Malena hittade jag sedan, eller jag blev visst tipsad om en bok som heter Somna utan gråt av Elizabeth Pantley. Mjuka metoder som passade oss.

  3. Micaela skriver:

    Vi har kört Sova hela natten i två omgångar. På Shorty fungerar det, eller, jag tror att det som egentligen fungerar är det att jag bestämde mig för att inte mata honom på natten. Orsaken till att vi ”måste göra något” var den att Shorty drack så mycket ersättning på nätterna att han inte åt på dagarna – och vaknade som bäst ett par gånger i timmen…

    Nu är jag inte benhård AW-elev. Jag lägger Shorty vid åtta, håller fast i rutinerna under dagen, men han får vakna då han vaknar (07.00-08.30). Om och då han vaknar till på natten räcker det med att jag lägger en hand på honom så lugnar han ner sig och sover djupt igen.

    Hos oss har alltså det åtgärdats som behövdes. Shorty äter bättre och är piggare på dagarna. Samtidigt är det rätt skönt med rutiner, jag vet tex. när han kommer att sova dagssömn, vilket är skönt. Innebär tid för tidningsläsning och bloggande. Ja, skolarbetet, då, det också.

    En sak till, orsaken till att vi gjort Sova hela natten två gånger är den att Shorty efter första varvet och många goda nätter fick tänder, lärde sig gå och var förkyld samtidigt. Då sover man inte hela nätter. Jag tog upp honom, gav honom mjölk och sen var vi fast igen.

    • sonja skriver:

      Alltså vad härligt att det funkat för er! Jag blir alltid lika glad då jag hör det.

      Det är ju just det med Saga att det egentligen inte är ngt problem med hennes sovande, hon är ju just i det där kritiska 10 mån stadie; händer tusen saker och separationsångest och allt världens… Och så har jag kanske råddat med hennes rytm då jag haft henne och sova dagsvila bara en gång? Nåja de ändrar ju hela tiden, måste bara vara lyhörd.

  4. Anna La skriver:

    Barn är också olika. Storebror grät typ aldrig och grät han tog jag nog genast upp honom. Lillebror igen gråter och är dramatisk, men är han verkligen olycklig tar jag nog också upp honom. Man lär ju känna sina barn. Nuförtiden lämnar vi dem i mörkt rum och de somnar i varsin säng. Så länge jag ammade har jag ammat dem till sömns.

    Anna Wahlgren både gillar och ogillar jag. Har inte läst på så grundligt, men mig passade inte hennes metoder och modeller gällande riktigt små barn. Men med äldre barn tycker jag nog hon har gott att komma med. Som tanken på att man är en guide för krypbarnet och ska finnas där men inte hindra i onödan. Men sen är ju verkligheten den ibland att man inte hinner/orkar hela tiden.

    • sonja skriver:

      Ja hon har många bra poänger också, sant! Och så kan man ju själv välja och vraka plocka russinen ur kakan och strunta i sådant som inte passar en!

      Du har så rätt att de alla är individer, och det underlättar om man kommer ihåg det.

      De är så söta, era pojkar.

  5. Karin skriver:

    Vi har också skitit i Anna. Det funkade inte för oss. Femåringen som jag hade hårda sovregler med är nu ganska ängslig, ettåringen som inte haft några regler alls bara vardagen funkat, är trygga korven och oberörd av all fara.

    Med femåringen var jag ganska otrygg som mamma. Med ettåringen har jag varit lugn och glad. Det tror jag inverkar mer än regler som man följer.

    • sonja skriver:

      Båda era barn är underbara barn. Tänker ofta tillbaka på i somras och förundras över dem båda. Den äldre så klok och rolig och den yngre så harmonisk så! Kram till er.

  6. Camilla skriver:

    Vi har nog glatt struntat i Anna W o liknande typer.
    William ville länge att man skulle ligga brevid honom tills han somnade (oftast somnade jg själv före honom ; ) ) Oliver igen somnade bara man la ner honom i sängen o samma tycks det vara med lilla Nicholas.
    Det skulle inte falla mig in att låta barnen ligga o gråta….mitt mammahjärta klarar inte sånt : (
    Men alla har ju sina olika knep o metoder o tur är ju det för vi är ju alla olika ,som tur är ; ))

    Kram

    • sonja skriver:

      Hoppas lilla N fortsätter vara lika lätt att få att somna. Det är ljuvligt. Hos oss har det alltid gott i vågor, men väldigt ofta har vi nog fått sitta/ligga bredvid, eller ta en promenad runt skogsstigen med en liten i sjalen som i somras… Kram.

  7. Tina skriver:

    Vi använde någonsalgs ”metod” som gick ut på att vi satt utanför barnets rum. Då barnet började gråta, gick vi in och visade på så sätt att vi fanns i närheten, tröstade barnet och sa typ ”Jag finns här. Godnatt, nu ska du sova”. Sedan gick vi ut ur rummet. Det handlade väl om att lära barnet att det var tryggt att sova även om vi inte var fast i barnet. Detta lyckades bra för oss och behövde inte göra detta många nätter. Barnen har vid tidigt stadie somnat lätt och tryggt i sina egna rum. De är också trygga idag.

    • sonja skriver:

      Det där försökte vi, skulle vara en utmärkt kompromiss, tycker jag men inte hon. Men som sagt så går det om, det är en kort tid i barnen liv och sen en dag kan de somna själv och sen nästan saknar man de här ljuva ögonblicken. Stor kram till er alla.

  8. Abigail skriver:

    För mig gick det så att jag hade tänkt läsa in mig på uppfostran förrän min dotter föddes. Forskare som jag är, ville jag ta reda på vad det finns för olika tankar om uppfostran (det här tänkte jag alltså innan jag blev mamma :). Men det hann jag aldrig med, jag kom inte ens iväg till bokhandeln, för jag hade så bråttom med arbetsgrejer, och så kom tjejen några dagar i förtid.

    Till en början hade jag dåligt samvete över att jag visste så lite, tills jag slog upp min mammas gamla doktor Spock då dottern hunnit bli ett par månader. Det inledande kapitlet handlade om att man ska lita på sina egna instinkter. Passar mig perfekt, tänkte jag, och slutade läsa. Samma linje har jag kört med i snart 1,5 år — det som verkar passa oss och jag tycker låter vettigt, tar jag till mig, men alla metoder som låter jobbiga och konstlade struntar jag i och kör på känsla istället. Då betyder det också att vår dotter ännu somnar i endera min eller hennes fars famn på kvällarna efter godnattsagan… Men jag förstår nog att om man själv blir rastlös av att natta på det sättet kan det vara skäl att pröva lite andra metoder 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *