Ni minns filmen från slutet av 90-talet? Sådan är min morgon. Exakt. Jag möter exakt samma mänskor på exakt samma ställe varje dag. De jag känner hälsar jag naturligtvis på. Men i vilket skede ska man börja hälsa på dem man inte känner men ser varje dag? Vissa möter man med ett småleende och ett tyst ”du igen, hejhej”. Det är nästan lite pinsamt.
Välkommen till Sagolandet
Det var en gång en flicka som bodde i Vilda Västerskogen i Sibbo. Där träffade hon en drömprins. De byggde bo och fick snart tre små barn.
Sonja, heter jag. Jag är dotter, lillasyster, storasyster, fru och mamma. Drivor med snö, gräs under bara fötter, välskrivna böcker och klirrande stickor gör mig glad. Jag skrattar mycket och älskar att prata med goda vänner. Jag har det bästa av yrken, lärare.
Jag är mycket nöjd och väldigt lycklig.
Bilden som finns högst uppe är tagen av naturfotografen Henrik Lund.
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Anna om Dagens saga
- Jessica om Vykortet från Wembury
- sonja om Bada badkar
- Konrad om Bada badkar
- sonja om Vykortet från Wembury
Länklista
- Alfamamman
- Amanda – nästan för lycklig
- Camillas karameller
- Carolines bakelse
- Christa
- Ebba von Sydow
- Hanna at Home
- Hannas hörna
- Henriks foton
- Housewife
- I väntan på julen
- In my head
- Johannas bod
- Kalastajan vaimo
- Looking for Sara
- Malenami- guldkanter i vardagen
- Malin och Freja
- Malins gula apelsin
- Mama´s got the magic
- Me, myselfies and I
- Medelmåttan Malin
- Melli- Älvan i trollandet
- Micaela i Nickby
- Mickos tankar
- MjukLAndningar
- Peppe – Livet & Helsingfors
- Pia på kontoret
- Snigeln Harald
- The Freelancer's Fashionblog
Arkiv
Meta
Tänk om du befinner dig i en Trumanvärld? Hur kan man veta? Egentligen.
För att spinna vidare på kommentaren där ovan och morgonen, så är det kanske så att den där känslan av byagemenskap i själva verket försiggår i en jättekuliss (du vet jag, har en man som kan det där med att bygga kulisser) och vi andra är välregisserade statister i din värld. Scary:-)
Okej, jag är övertygad. Jag menar, vad är sannolikheten att alla som sitter i väntrummet är ens bekanta (okej, tanten var ditplacerad för att lura mig, det ser jag nu)? Och vad exakt var poängen med att ni bara går in i rummet då läkaren ropar ”Djupsjöbacka”, mumlandes något om att vi hade tid för en kvart sedan…
Jag tror minsann att ”The Djupsjöbacka Show” håller på att avslöjas?! Nu börjar dessutom pusselbitarna falla på plats: Din pappa köpte bilar av min pappa som fick ordnat gammeldansklänning åt mig av din mamma, och några år senare blir jag lärare till din son… Nej usch det här är för mycket… Eller så är det bara så här Svenskfinland är?
Kram på dig! Och mera sol!