Som i The Truman Show

Ni minns filmen från slutet av 90-talet? Sådan är min morgon. Exakt. Jag möter exakt samma mänskor på exakt samma ställe varje dag. De jag känner hälsar jag naturligtvis på. Men i vilket skede ska man börja hälsa på dem man inte känner men ser varje dag? Vissa möter man med ett småleende och ett tyst ”du igen, hejhej”. Det är nästan lite pinsamt.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Som i The Truman Show

  1. Tänk om du befinner dig i en Trumanvärld? Hur kan man veta? Egentligen.

    • PLE skriver:

      För att spinna vidare på kommentaren där ovan och morgonen, så är det kanske så att den där känslan av byagemenskap i själva verket försiggår i en jättekuliss (du vet jag, har en man som kan det där med att bygga kulisser) och vi andra är välregisserade statister i din värld. Scary:-)

      • sonja skriver:

        Okej, jag är övertygad. Jag menar, vad är sannolikheten att alla som sitter i väntrummet är ens bekanta (okej, tanten var ditplacerad för att lura mig, det ser jag nu)? Och vad exakt var poängen med att ni bara går in i rummet då läkaren ropar ”Djupsjöbacka”, mumlandes något om att vi hade tid för en kvart sedan…

        Jag tror minsann att ”The Djupsjöbacka Show” håller på att avslöjas?! Nu börjar dessutom pusselbitarna falla på plats: Din pappa köpte bilar av min pappa som fick ordnat gammeldansklänning åt mig av din mamma, och några år senare blir jag lärare till din son… Nej usch det här är för mycket… Eller så är det bara så här Svenskfinland är?

        Kram på dig! Och mera sol!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *