Mats skriver här om varför han tränar. Det är intressant att se hur olika man tänker om i princip samma sak. Jag är ingen tävlingsmänniska alls, för mig är själva motionspasset ett mål i sig. Att se solen glittra genom gröna löv, att höra vågplasket mot stenarna vid stranden och känna pulsen slå det är andakt för mig. Då jag springer får jag tid för mig själv, för mina egna tankar. Ofta väljer jag stigar jag inte kommer till med barnvagnen. Ojämn terräng gör mig fokuserad, koncentrationen måste vara på var foten landar, måste leva i nuet. Då underlaget är jämnt vilar jag i stegen och låter tankarna vandra.
Jag springer helt enkelt för att det är roligt, för att jag mår bra av det och för att jag vill och kan. Berätta gärna hur du ser på det här med träning.
Såhär såg det ut i kväll då jag sprang:
Aijoijuuuh så vackert det ser ut längs din rutt!
Det riktigt lockar en att ta en runda… 😉
Du är alltid välkommen med!