Vår sjal, den röda Storchenwiegesjalen som vi köpte till Artur har fått ett nytt hem. Det är Kakkakaffe-Evas Sindre som blir buren i den nuförtiden. Vad konstigt det känns, vad konstigt att man kan fästa sig så vid en bit tyg. Men det är minnen som vävs in i tyget då man bär sina barn. Allt gott till er Eva och Sindre, sköna sjalstunder!
Så här såg det ut år 2004:
Jätte vacker bild!
De var så små då, mina stora pojkar.
Sonja, jag är helt likadan. Samtidigt är det skönt att kunna ge vidare alla babygrejer till någon annan som behöver dem. Jag har ju mina minnen, dem kan ingen ta!
Det är sant. Jag är inte annars speciellt nostalgisk av mig, men vissa babyprylar tycks väcka sådana känslor till liv. Så mycket känslor.