Kvar finns minnen

Vår sjal, den röda Storchenwiegesjalen som vi köpte till Artur har fått ett nytt hem. Det är Kakkakaffe-Evas Sindre som blir buren i den nuförtiden. Vad konstigt det känns, vad konstigt att man kan fästa sig så vid en bit tyg. Men det är minnen som vävs in i tyget då man bär sina barn. Allt gott till er Eva och Sindre, sköna sjalstunder!

Så här såg det ut år 2004:

 

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

4 svar på Kvar finns minnen

  1. Tina skriver:

    Jätte vacker bild!

  2. Jessica skriver:

    Sonja, jag är helt likadan. Samtidigt är det skönt att kunna ge vidare alla babygrejer till någon annan som behöver dem. Jag har ju mina minnen, dem kan ingen ta!

    • sonja skriver:

      Det är sant. Jag är inte annars speciellt nostalgisk av mig, men vissa babyprylar tycks väcka sådana känslor till liv. Så mycket känslor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *