Vi var en sväng till Rödbergen idag, Saga och jag. Vi hälsade på och lekte med Vidar och Peppe. Rödbergen är ett ljuvligt ställe och skulle jag bo i centrum skulle jag vilja bo där. Ändå kändes det hemskt skönt att komma hem, som att komma ut till landet. Det enda som hörs här just nu är vinden som ruskar om löven, fåglar som sjunger och Saga som snarkar (väldigt tyst) ute. Med ens förstår jag varför många av mina vänner-i-city tycker att Munkshöjden är långt borta.
Finaste Patricia försöker övertala oss att komma och bo i huset på Busholmen. Hem i stan heter projektet och jag är inte svårövertalad. Misstänker dock att jag måste samla lite fler tomflaskor eller vinna på lotto för att få pengarna att räcka.
Håller med om att här är UNDERBART att bo ; )))
Fina grannar finns det dessutom i Munkshöjden !!!
Så sant, så sant!
Bor man tillräckligt långt uppe i höjden i Munkshöjden kan man se fyra kyrktorn på en gång (Munkshöjden, Drumsö, Agricola och Sandudd)! Skönt ställe att bo på annars också (förutom när man ska hinna till tåg och är beroende av 18:s buss som aldrig kommer….). Men lande…. näää! Sa en nuvarande ekenäsbo och före detta munkshöjdsbo (x 2, både 70- och 90-00-talen har jag upplevt där – blir alltid lite smånostalgisk av dina utomhusbilder därifrån…) 🙂
Jag tänker ofta på dig faktiskt. Minns att vi planerat någon furaha grej i din lägenhet här nära… Du har nog rätt att det inte riktigt är landet, men så nära landet man kommer i stan liksom.
Sant 🙂