Perspektivet igen

Konstaterade idag att det inte alls känns oöverkomligt att cykla in till stan från oss, fram och tillbaka blir det ungefär 20 km. I vintras började jag första gången promenera till stan. Detta dels för att Saga skulle få sova gott före musiklekis och dels för att det ofta var trångt i bussen. Nu i somras i och med att vi fick cykelstol till Saga började vi cykla allt mer. Vilket frihetskänsla det är att susa fram längs med havsstranden, istället för att trängas bland svettiga typer i bussen längs Mannerheimvägen.

Tycker alltså bara att det är så intressant hur avstånd kan ändras, det som en gång känns långt känns plötsligt kort. Skolvägen på knappa två kilometer till exempel. När vi flyttade hit åkte vi ofta buss till och från skolan, det gör vi aldrig numer, vi promenerar.

Eller springer gör väl den här tösen för det mesta.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Ett svar på Perspektivet igen

  1. Camilla Meinander skriver:

    Gulligt<3

Lämna ett svar till Camilla Meinander Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *