Den där stressen

Idag la sig stressen igen som ett band över mina lungor. Det finns ingen orsak, men jag kan inte skaka av mig den hur som helst. Bara det att det finns en tid att passa ger mig andningsproblem. Bara det att Basse råkar snegla på sin telefon för att se vad klockan är får mina lungor att dra ihop sig. Det är inte rationellt, jag vet det. Men vad gör man? Min fina vän Karin skrev så bra häromdagen om allt det här, men det är inte så lätt att bara låta bli. Det. Är. Inte. Lätt. Då man är mitt inne i det.

Det är bättre. Mycket bättre. Men inte alls bra. Det går. Försöker ändå se positivt på situationen och vet nu att även jag har en bottengräns, en gräns som säger att nu har jag för mycket. Jag trodde nämligen att jag inte kunde uppleva stress. Jag trodde inte att jag inte kunde känna livsglädje. Men stundvis ville jag bara gråta. Ville lägga mig i det daggvåta gräset. De sex trappstegen upp till vårt hus blev 100. Mina ben höll inte, armarna värkte bara av tanken att dra upp vagnen där. Det är bättre, men tydligen inte helt bra.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

15 svar på Den där stressen

  1. Jessica skriver:

    Oj Sonja, jag förstår dej. Tyvärr, måste jag väl säga. Kram!

  2. Camilla skriver:

    KRAM vännen !!! ALLT fixar sig oroa dig inte……

  3. Patricia skriver:

    tråkigt att vi inte sågs – vi kunde ha pysslat om dig med hela juntans kraft! kram!

  4. Abigail skriver:

    Kramar härifrån också! Har funderat massor på hur du orkar, speciellt när att Basse bröt armarna efter att det blev klart att du skulle pendla till Vasa… Du har nog fått en lite för stor tyngd att axla nu 🙁

    Kom att tänka på följande dikter, som brukar trösta mig när det är svårt.

    På stigar
    går man aldrig
    riktigt ensam
    Fötterna har sällskap med
    alla steg som
    stigit
    stigen fram

    Ingrid Sjöstrand

    Började falla som ett löv.
    Ångrade sig halvvägs ned,
    förvandlandes till en gul fjäril
    och flög sin kos.

    Eeva Kilpi

  5. Micaela skriver:

    Nejmen. Finns det något jag kan göra för att underlätta, så gör jag det gärna!

  6. Karin skriver:

    Tänker på dig, kära vän.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *