Jag är fortfarande så förvånad över att hon kan prata, tösabiten. Först var det ju bara några ord, men så strax efter ett och ett halvt års dagen kom det och nu kommer två ords meningar. I morse vaknade hon, slet av mitt täcke och sa: ”Kom då!”. Och allt som ska fixas och lagas, ni vet, täcket på dockan och bilen i garaget, sedan hörs ett nöjt ”tådääää” (så där).
Hon har liksom lagrat på dem, samlat på dem inom sig och nu bara porlar de ur henne. Jag älskar det så mycket.