Då ilskan rasar

Som över en natt kom den, ilskan, kampen, trotset vad man nu vill kalla det. Utbrotten verkar eskalera från dag till dag. Som hon kämpar med sig själv, ”inte gå sätta den dä, kan själv, inte gå, maaammma, nej inte peppa Saga, Saga sätta den själv dä, nej inte den gååå!” Antingen kastar hon sig raklång och skriker eller så säckar hon ihop i något hörn.

Jag tycker (ännu) det är lite gulligt med den här nya Sagan. Det går bra så länge man själv är utvilad och orkar ta de små dusterna och orkar vänta på att stormen bedarrar. Då blir hon sitt glada vanliga jag igen.

Till nästa utbrott.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

8 svar på Då ilskan rasar

  1. Mikaela skriver:

    Det är fint med urkraften i de små liven. Det är gulligt när de slänger sig. Och det är bra om man orkar tänka att det är gulligt. En liten gnutta av det där ”jag slänger mig för att jag inte kan eller orkar eller förstår eller det annars bara är orättvist” är sunt att spara till vuxenålder, tror jag.
    Men lugnet när det lättar lite, det är också härligt.
    Hurra för Saga med viljan! Hurra för mamman med tålamodet!

  2. Peppe skriver:

    Vidar är helt likadan. Så ARG. Slänger saker omkring sig och ylar av ilska.

    • sonja skriver:

      Det är ganska skönt att veta att vi är flera som tampas med samma sak, de utvecklas och växer, våra små.

      Jag plockade fram en bok jag köpt då pojkarna var små ”Trotsboken” heter den (Malin Alfén och Kristina Hofsten). Riktigt bra!

  3. Patricia skriver:

    Suck till ”gulligt”.

    • sonja skriver:

      Du skulle på riktigt tycka det här är gulligt. Det är en minivariant av ett Axa utbrott. Går om på 30 sekunder. Smått är ofta gulligt. Fast jag kan i smyg tycka Axa också är väldigt gullig mitt i ilskan, så hjärtskärande att se dem kämpa.

  4. Patricia skriver:

    Ok, 30 sek är kanske gulligare än 30 min. Men ändå. Suck.

Lämna ett svar till sonja Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *