Alfabet-familjen och jag

Jag har för övrigt en speciell relation till alfabetet, som jag kom att tänka på i och med mitt förra inlägg. För att lära mig saker hittar jag alltid på en liten story (gör det i någon grad ännu).

Då jag som sex-åring skulle lära mig alfabetet hittade jag på egna personligheter till varje liten bokstav. Jag minns dem ännu. Stackars lilla U som egentligen ville leka med R, S och T men det fick den aldrig. Eller O som är så mallig bara för att den fick komma före P och så vidare och så vidare.

Då jag talar om mitt inlärningssätt höjer vissa på ögonbrynen medan andra förstår precis.  Det kanske bor en mini Reidar Wasenius i mig?

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

6 svar på Alfabet-familjen och jag

  1. Patricia skriver:

    ja förstår! har redan haft nytta av ”basses kompis – s” 😉

  2. Carina Lund skriver:

    Så gör jag med, minns speciellt under studietiden i ryskan då jag med mitt underliga tänkande kunde hjälpa de andra att minnas månaderna. De skrattade, men kan ännu påminna mej och minns! December låter dekabr (de går bra!) november låter nojabr (nå ja…brrrr!) ;D

  3. Anna skriver:

    jomen, storyn e ju absolut det bästa för att hjälpa minnet! finns ju mängder av vetenskapliga belägg på det också 🙂 så nä förstår int alls varför nån reagerar, e ju logiskt som bara den 🙂
    Här ska nu läsas sagor hela kvällen, dotters näsa rinner o hon e trött….Solägget först 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *