Det lilla livet som är så stort

Att få hålla en nyfödd baby i famnen, känna den lätta varma kroppen, höra de små, små andetagen och se in i de djupblå ögonen, är något av det bästa i livet.

Maximilian och jag lär känna varandra.

Konrad och Marke-Riita är alldeles underbara, bättre föräldrar får man leta efter. Så här sa Artur då Maximilan ännu var i magen; ”Konrad och Marke-Riita är alltid så snälla med oss barn, de kanske övar för att de ska få en egen baby”. Konrad har redan hunnit köpa leksaker till Maximilian, men eftersom den lille har lite svårt med finmotoriken hjälpte Harald, Artur, Konrad och Basse honom att bygga ihop hans Mindstorm-lego. Vad de gjorde övergick dock mitt förstånd. Då de var klara kopplade de ihop legobygget med datorn och programmerade roboten så den sköt färggranna kulor på allt som var grönt! Konrad försökte förklara för mig: ”det är som vilken softa som helst, alltså då du programmerar så xxxxzipqrptprittyrr:ar du filerna och så blablabla”. DÅ övergick jag försynt till att gosa baby.

Sedan tog vi ännu en tur till grannbyn där det vankades mycket skratt, pajer och fattiga riddare, det var länge sedan jag ätit det. Gott!

Henrik och Carina.

Kolla koppen, i den kunde Nils Karlsson Pyssling bada.

Tjilevippen.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *