Ett suddigt jag

Jag blir lite luddig i kanterna av det här Vasaåkandet.

Jag vet inte riktigt var jag har mig själv. Ena dagen har jag ett minutschema där jag springer med barnvagnen balanserandes äppelbitar i en låda och en trumpet i en annan. Artur ska öva till en konsert. Svettiga springer vi genom Lönkans underjordiska gångar för att hitta en festsal. I släptåg har det fastnat sju barn som inte heller hittat och en Saga som vid det laget ska pinna selv (springa). Samtidigt ringer tio-åringen och undrar hur länge det tar att värma laxen i mikron.

Den andra verkligheten går ut på att sitta i tåg fyra timmar. Åhöra en lektion på 45 minuter. Planera morgondagen. Jogga. Kolla senaste mode i klädbutiker. Dricka latte på café. Fördriva sammanlagt tio timmar till läggdags.

Och tänka på hulabaloon där hemma.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

3 svar på Ett suddigt jag

  1. Jannika skriver:

    Jo, det är imponerande! Men så har jag också hört att småbarnsföräldrar är effektiva arbetstagare just på grund av att de kan göra tusen saker samtidigt.

    Har du mycket kvar ännu i Vasa? Skall du börja jobba i höst? Själv försöker jag få undan det sista, men barnen är sjuka turvis, så det går långsamt. Jag börjar i Lagstads skola i höst.

    Kämpa på med det sista och njut av våren. DET är härligt!

    • sonja skriver:

      Nej inte mycket kvar nu! I maj börjar avslutande praktiken som varar en månad. Sedan är jag klar!

      Jag börjar jobba i höst, var är ännu lite oklart. Grattis till ditt jobb, vad roligt. Lycka till.

      • Jannika skriver:

        Då är det inte mycket kvar för dig heller. Vad skönt! Kan inte ana hur det ens känns av att inte ha ngt på hälft. Vad skall man då hitta på…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *