Verkligheten kommer ikapp

För varje dag som går fattar jag lite mer av vad det innebär att jag fått tjänsten i Muncca. Stundvis är det ofattbart underbart. Stundvis översköljs jag av ångest. Ångest över att lämna mina juveler och kolleger som blivit nära vänner. Jag vet att elever kommer och går, men ändå. Idag kom lilla A fram till mig och sa: varför måste du lämna oss, kan du inte bara stanna? Jag tröstar honom, de andra och mig själv med att de får världens härligaste och snällaste och sötaste lärare nästa höst! Men nog var det med en klump i halsen.

Eller då mina flickor i fyran stämmer in med The Cup song, (When I’m gone)med texten ”You’re gonna miss me when I’m gone”… Ja då kan man ju inte annat än gråta en smula.

Avsked är sorgliga även om framtiden är spännande.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *