Leende läppar

Jag är så glad. Varje dag är så bra. Jobbet är bra. Barnen är bra. Basse är bra. Orsaken till att det känns så bra är säkert det att jag vet att detta inte är självklart. Det kan vara precis tvärtom.

Men nu är det inte det och jag njuter. Jag ler på morgonen då jag vaknar. Jag ser fram emot dagens utmaning. För det är en utmaning att ha 23 stycken förstaklassister. Jag känner att jag lär mig i takt med eleverna. Vi lär varandra. Jag tänker före varje lektion att jag ska ge barnen en upplevelse. Allt vi gör ska för dem vara en upplevelse. Vi kan inte stressa, inte ropa eller slarva. Det vi gör ska vi göra bra. De är så små och så känsliga och jag känner att det jag säger och gör graveras in på deras själ, för barn är ju så lyhörda. Och de minns. Allt. Jag minns. Allt. Från då jag gick i ettan. Detta tränar jag alltså på.

Ibland har jag konstiga byxor från Tyskland, Desigual, på mig.

20130910-181957.jpg

Ibland går vi ut i naturen och har lektion där. För att solen skiner, kullen lockar och barnabenen spritter av energi.

20130910-182301.jpg

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *