Nu ska jag alltså dra ett litet kompiskalas för Artur all by my self. Har avböjt erbjudande om hjälp från två håll. Är man galen så är man.
Om jag överlever bloggar jag i kväll igen…
Känner mig i alla fall förberedd på invasionen. Här står kaninen och jag bara och väntar.
Ibland lyxar vi till det lite och firar sovmorgonen med besök på café. Sovmorgon betyder att man börjar kvart över nio i stället för det vanliga halv nio. De dagarna brukar blir sällsynt trevliga. Att börja morgonen med en latte (jag då) och en delivobulle (Delivo är stans bästa café och råkar ligga i Munksnäs) är inte alls fel.
Så här kan det se ut:
Nåja, då var det bara att kavla upp ärmarna och börja baka inför morgondagens barnkalas. Artur ska ha pyjamasparty för sina vänner.
Back to reality minsann. Men det är bara roligt.
Det var det. Fem studiepoäng klirrade in, inte så mycket ny kunskap i bagaget men några nya bekantskaper som berikade mitt liv.
Inte mycket kvar nu. Slutpraktiken i maj och sedan får jag det finaste (och dyraste) pappret i världen.
Hem!
När jag köpte den här klänningen i Åbo år 2006 hade jag just börjat jobba. Vid det laget hade jag varit hemmamamma i fem år och före det hade jag studerat. Att få månadslön kändes nästan som att bada i pengar. Eftersom jag blev så ofantligt rik (ni vet, klasslärarlön för en vikarie, ojoj!) kunde jag köpa nya kläder och behövde köpa nya kläder. Jag gick in i Esprit-butiken och köpte den här klänningen i tweed. Jag älskar den fortfarande. Jag minns att den var dyr, men dens PPA- värde (Andrea-vännens uttryck för pris per användning) är bra så här efter sex år.
Jag får mellanrapporter hemifrån nu och då, med foton och allt. Det gör mig så varm i hjärtat. Att få en liten glimt av de mina fina. Delar med mig av blöjbyte på dockan:
Nu ska jag ut på länk i solen som återvände.
Det finns alltid två sidor på allting. Det gäller att välja vilken sida man vill se, vad man vill lyfta fram. Det här är min sista vecka i biämnespraktiken och jag blickar tillbaka till vad jag lärt mig. I sak inte så mycket om jag ska vara ärlig. Att hålla några lektioner per vecka är ingen konst då jag vanligtvis har över tjugo. Men igen har jag fått möta nya människor och fått erfara något nytt till livet.
Att vara borta från familjen är på inget sätt jättekul, men också det har sina sidor. Jag och Basse delar på allt där hemma. Vi sköter barnen tillsammans, läser olika godnattsagor för olika barn, då den ena dammsuger torkar den andra damm, den ena planerar inköpslistan den andra handlar och så vidare. Att vara tvungen att sköta allt själv är inget man vill och önskar, men då man gör det och lyckas så vet man att man kan. Den vetskapen är bra att ha och lyfter upp och stärker. Dessutom uppskattar man den andra då den väl är hemma. Att Basse nu får vara den främsta, den barnen söker tröst hos och den första de berättar om skoldagen för är något jag så gärna unnar honom. Förstås kommer alla tråkigare saker på köpet, men så är det ju, livet.
Själv har jag fått egen tid. Tid för mig själv, tid att andas och tänka. Det som är så unikt då man är mitt i livet med tre små. Att bara få komma till lägenheten, lägga sig på sängen med en bok och förvalta över tiden som känns oändlig.
Från och med nu kör vi vårbilder i headern här ovan. I Vasa ligger det bara några snöhögar här och var. Vägarna är torra och sopade från sand. Igår visade termometern plus sju. Visst är det vår då. Ja.
Bilderna är ju som vanligt svåger Henriks.
För tio år sedan studerade jag psykologi med Monica Ålgars. Idag kan man se henne här i Min morgon (kl 7.30). Hon kan idag titulera sig psykologiedoktor. Wow!
Jag blir lite luddig i kanterna av det här Vasaåkandet.
Jag vet inte riktigt var jag har mig själv. Ena dagen har jag ett minutschema där jag springer med barnvagnen balanserandes äppelbitar i en låda och en trumpet i en annan. Artur ska öva till en konsert. Svettiga springer vi genom Lönkans underjordiska gångar för att hitta en festsal. I släptåg har det fastnat sju barn som inte heller hittat och en Saga som vid det laget ska pinna selv (springa). Samtidigt ringer tio-åringen och undrar hur länge det tar att värma laxen i mikron.
Den andra verkligheten går ut på att sitta i tåg fyra timmar. Åhöra en lektion på 45 minuter. Planera morgondagen. Jogga. Kolla senaste mode i klädbutiker. Dricka latte på café. Fördriva sammanlagt tio timmar till läggdags.
Och tänka på hulabaloon där hemma.
