Sagolandet

Min kompis skriver på twitter att det ofta är tråkigt med bloggar på grund av att det är envägskommunikation.

Jag håller med. Det är det jag tycker är det mest tråkiga med min blogg, då kommentarerna uteblir, då en eventuell diskussion uteblir och då ingen vill säga ens hej, jag läste det här!

Samtidigt förundras jag över det faktum att 200-300 unika besökare tittar in här, dag efter dag. Varför gör man det om det är tråkigt?

Kommentarer är inget självändamål. Kommentarer och diskussioner ger liv i bloggen visst, men noll kommentarer betyder inte att ingen läst. Dagstidningens och skönlitteraturens text är inte heller mindre värd trots att ingen kommenterar. Inte heller är den tråkig för det.

Samtidigt kan jag erkänna att jag hoppas på kommentarer och diskussioner så det står härliga till. Varje dag.

Hoppas:

Nu är alla sjuka igen. Tror att barnen sedan jullovet har varit en hel vecka i skolan. Sjukt, minsann. I morgon blir det nog läkarbesök. Stackars Art har drabbats värst nu vid varje sjuka. Han är så svag, över 39 grader feber igen och vill inte äta något alls. Bara sova.

Som tur fick han idag sin Säg hej och le-nyckelring. Han har väntat på den i en vecka, den kunde inte ha kommit mer lägligt.

Varje gång vi på museet idag såg ett djur med sin unge sa Saga att det är mamma och Saga. Det tyckte jag var gulligt. Och inte är det ju långt ifrån apungevibbar då jag fortfarande kan bära henne på ryggen. Utan tvekan trivs hon allra bäst just här:

Jag blev stannad av två afrikanska kvinnor som imponerat ropade ”precis som i Senegal, precis som i Senegal”.

Såhär sov vi inatt, bara Harald som hade den goda smaken att sova i egen säng. Artur kom för han fick hög feber och var mycket krasslig.

Vi sov inte hemskt gott.

Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle bli sådan. Jag trodde aldrig att en pryl kunde bli så viktig för mig. Jag trodde aldrig jag skulle blir så fäst vid en teknisk grej. Att jag skulle hiva fram min telefon i tid och otid. Att jag skulle surfa, läsa e-post, fotografera, facebooka, blogga, you name it, från min telefon.

Det var Basses fel! Jag var så himla arg på honom då han alltid måste kolla telefonen, då vi väntade på bussen, åkte buss osv. Så fyllde jag år och fick en iPhone och sedan dess har inget varit sig likt. Att natta ett barn i ett mörkt rum går ju galant då du har telefonen med, du kan lyssna på ljud-böcker, läsa bloggar och kolla facebook-uppdateringar för att sedan ha allt det gjort och kunna ägna sig år riktiga saker som att sticka, virka och läsa böcker, spela brädspel och umgås med de som ännu är vakna.

Männsikor som kritiserar iPhones är bara avundsjuka tror jag (hehe). Min funkar bra trots minus 25, jag har av misstag tappat den i golvet, den är hel. Dessutom är den ju så vacker, känslan av glasets tyngd i din hand… ahhh. Okej, okej ni förstod.

Egentligen var det här reklaminlägget bara en del av fotolistan.

I ett vinterlandskap som heter duga styrde vi stegen mot Helsingfors centrum och till Naturhistoriska museet. Harald hade förberett liten Saga och lärt henne allt och lite till om dinosaurier, jura och krita. Det är ingen idé att titta på skelett av dinosaurier om du inte vet vad de är, menade han.

Det var mycket spännande med alla djuren. Museet är precis lagom stort tycker jag, ingen hann tröttna. Jag har på känn att ett nytt museibesök snart blir av.

Vårt sällskap var Anna, Anna och Michaela med barn.

En del av februari fotolistan.

Varför inte uppmärksamma Alla hjärtans dag, då den nu ändå finns. Samtidigt får vi inte glömma att säga till varandra hur mycket vi tycker om dem annars också!

Tjejerna i huset klädde oss lite hjärtigt:

Vi har beundrat de fina korten vi fick! Tack!

Det här har Harald gjort till oss, till sin familj.

Vi umgicks med hjärtevännerna:

Och blev bjudna på hjärtekakor:

Vill önska er alla bloggläsare en härligt varm och hjärtlig Alla hjärtans dag. Tack för att ni troget läser här. Det betyder så mycket för mig! Ha en fin dag!

Blev mammaledig för lite på två år sedan. Det känns så fasligt länge sedan och för att vi nu ska tala om något annat än mina o-macarons så visar jag lite bilder hur vi hade det för sådär plus minus två år sedan i min familj. Håll till godo.

Vi ägde ingen bil och fpa-lådan vägde runt tio kg. Vi tog Stigan:

Vi inredde med vagga och vissa provsov den:

Jag fick en blöjtårta av mina fina klassföräldrar. Ni kanske känner igen Camilla och Mats? Och så har vi dessutom AnnaKarin här. Oj, vad jag börjar sakna mina urgulliga elever. De hade ivrigt följt med graviditeten hela hösten, pratat med babyn varje dag. Jag träffar dem fortfarande, de går inte längre på tvåan utan på fyran. När jag kommer till skolan för att hämta mina pojkar leker de och sköter Saga.

Camilla hade själv fixat blöjtårtan, den är fantastiskt fin:

Vi firade sportlov och väntade på Saga. Beräknade dagen kom och gick. Ingen baby men det var både vackert och skönt i alla fall. Egoistiskt nog hade jag hoppats på en sportlovsbaby. Jag menar 19.2 var bf, det såg ju hoppfullt ut och som lärarbarn skulle hon alltid ha fått fira födelsedag då mamma är ledig. Hon ville annat redan då.

Här skidar jag ju fortfarande, nu med betydligt mindre mage. Tack och lov. Visst är det fint här över bäcken?

Men hon kom ju förstås till sist. Med hjälp av piller och jag vet inte vad föddes hon och plötsligt var det skyndsamt. Krystningsskedet tog 45 sekunder! Någon förlossningsberättelse hann aldrig skrivas.

Hon var skrynklig efter så många månader i vatten. Hon sov och sov och sov och var den lättaste babyn som föddes år 2010. Fem timmars dagstupplurer var det vanliga för sömntutan Saga. Bröerna höll henn och älskade henne som om de aldrig gjort något annat.

Vi var alla så fascinerade av henne. Jag var dock ganska svag, förlorade jättemycket blod vid förlossningen och det hände några gånger att mitt synfält förminskades radikalt. Det var hemskt obehaligt. Saga föddes med höften ur led och skenan de skulle lägga på henne efter två veckor skrämde mig vansinnigt mycket. Läkaren hade gett oss tips om att bära henne i grodställning hela tiden, och på det sättet hjälpa höften att växa rätt. Vi älskade att ha henne i famnen, vi turades om att ligga så här på soffan med henne:

Det har varit två härliga år. Spädbarn är ljuvliga och inget beskriver känslan av en nyfödd i famnen. Men ändå, ingenting skulle jag byta ut mot min egen Sagabus. Som idag kan säga ”Saga bäst om mamma, bäst om pappa, bäst om Lala, bäst om Attu!”

Blev sugen att testa på att göra macarons för jag har aldrig en ätit sådana. Nu gjorde Camilla sådana här i grannstugan och skrev att det inte alls var svårt. Jag trodde det var svårt, koka socker till en viss temperatur, vispa mycket men inte för mycket osv.

Nå var det svårt? Min bedömning:

+++ = bäst

– Att göra smeten: +++

– det var svårt att spritsa, men det säger säkert mer om min sprits? Kom inget ut, klickade med sked. Så att få ut dem på plåten: +

– att veta hur mycket färgpulver man skulle sätta var rätt svårt för en nybörjade, mina blev knallrosa. Men det kanske inte gör något: ++

– att få bort dem från plåten: –

– att fylla dem och lägga ihop två och två: ++

– Slutbedöming för att lyckas med franska macarons: +

Det gick inte alls bra för mig, måste säkert öva. De ser ut som blodplättar:

Kan ni som är experter säga mig vad som gick fel?