Sagolandet

Saga, min Saga har nu lärt sig cykla utan stödhjul. Vi är förstås mycket imponerade och stolta. Kompisen Lilla Tiger fick också en cykelhjälm.

Jättelätt är det inte och särskilt säker är hon inte. Ser hon att vi släppt fäller hon sig. Allt hänger på att tro på sig själv. Våga lita på sig själv och sin förmåga. Hon gör inte det. Inte helt och fullt. Så jag luras lite: joooo jooo jag håller i, heeeeela tiden, full fart nu bara. Och ungen cyklar, hårt och rakt och bra tills hon ser att jag släppt. Pang! Men det tar sig.

Vilken toppendag alltså! Solen sken och sommarvärmen återvände. Vi tog våra barn under vingen och skuttade ut till Fölisön för där var det järnåldersmarknad och jag är svag för hantverk och medeltid. Jag fick båda.

Det är festligt att bo här i våra trakter för man träffar alltid bekanta. Vi lyckades få runt tio vänner med oss till marknaden på vägen. Saga hittade sommarens sista bukett? Och Basse var fin med Lilla Tiger i skjortfickan.

Det var härligt med liv och rörelse i Järnåldersbyn.

Speciellt förtjusta blev vi i Sofie Kleppe-Turunens skapelser. Det visade sig att de bor i Isnäs och vi blev bjudna att komma och se på deras smedja. De har också läger för barn på sommaren där man får göra pilbågar, trädhus och garva skinn. Basse köpte åt mig ett armband gjort av fiskskinn:

Jag och nöjesfält är kanske inte den ultimata kombinationen, men med rätt underhållning gick det hur bra som helst.

Sagas dagiskompis skor hade blivit våta i parken. Hen fick låna ett par svarta. De var för små. Hen som jobbar på dagis rev sig i håret och letade efter nummer 29. Då ser jag en hylla med skor som glömts kvar från förra året och hittar ett par länkare som borde passa. Den vuxna säger skeptiskt att barnet knappast vill ha dem på grund av färgen! Jag påpekar att de ju är rätt storlek. Ett annat barn säger att det är flickfärg! Jag kontrar snabbt med ett ”Det är springskor, färgen spelar ingen roll på springskor, man bara springer jättefort med dem!” Det andra barnet: Ahaaa!

Då dyker pappan till barnet med våta skor upp och utbrister i ett gapskratt: Nämen, vad har du på fötterna!!!

Suck! Jag gick hem.

Vi besökte Ateneum på torsdagkvällen. Främst för Tove Jansson utställningen. Det var lång kö utanför men jag hade varit där dagen innan med eleverna och visste att det var värt att köa.

Saga hade tagit med sig Basses gamla Hur gick det sen? bok och väntade ivrigt på utställningen.

När det känns som om jag inte sovit tillräckligt…
När det känns som om jag är en kvart efter hela tiden, efter i alla måsten….
När det efter en dag känns som om jag inte suttit alls…
När det känns som om minsta lilla överraskande motgång drar mattan under fötterna totalt och får tårarna att trilla…

Då vet jag att en arbetsvecka är till ända. Då vet jag att jag haft lite för mycket. Lite för mycket av sådant jag inte själv valt. Det är känslan av stress som smyger in genom öppna gluggar och naglar sig fast.

Då sätter jag mig ner. Tänker på dagen. På veckan. Vad var bra? Vad var på riktigt bra?

Det att Sofia tittade in i klassen på morgonen. Att jag fick hålla babyn och hon spontant hjälpte eleverna med pulpetflytt. Det var på riktigt bra.

Det att R ”såg” min fjärilsring och jag hade tid att stanna upp och prata. Det var på riktigt bra.

Det att jag FICK ett bokpaket hemskickat på grund av att jag har den här bloggen. Det var på riktigt bra. Tack Maija!

Det att R:s assistent K:s ögon fylldes av tårar av tacksamhet när jag sa, ”gå på kaffe, kom efter en halv timme. Vi klarar oss.” Det var på riktigt bra.

Det att Mats bjöd på supergott ex temporekaffe med kakaosmak och grädde. Det var på riktigt bra.

Det att mina elever uppskattar såväl de klassiska Mumintrollet-sångerna och Småtrollen och översvämningar. Det är på riktigt bra.

Det att jag inser att det finns många fler bra saker än dåliga den här veckan. DET är på riktigt bra.

Hon säger hon ska bli en lärare när hon blir stor. Då ska hon jobba i Pappersskolan nr 35. Det låter väldigt fint när hon säger det. Saga, grundare av Pappersskolan! Hon får allt att låta fint.

Hittade en gåta på golvet i konstmuseet i Bergen. Men jag har inte löst den ännu, kan du hjälpa?

Här kommer en bonusbild, jag kallar den: Sonen som suktar efter latte.

(Bergens godaste kaffe hittade vi på Det lille kaffekompaniet! Och sommarens skönaste klänning, en NoaNoa, fyndade jag av Linda!)

Min systers äppelträd dignar av frukter. Hela gården doftade himmelskt.

Vi fick hem lite. Liten fick vi inte. Bara låna och pussa.

Sötnosen!

De lovar sol och ”värme” nu i veckan. Bra, då slipper vi alla se ut som barnet på fotografiet.

Den här statyn hittade vi i Bergen och den fascinerade Saga. Länge stod hon och betraktade det stackars våta barnet.