Nu spänner vi hästarna för droskan och åker in en tur till Hufvudstaden. Kiseleffska huset ska besökas, med Globe Hope och Beibamboo, de har en Pop-up butik där nu nämligen.
Sedan blir det inspektion i svåger+ sambos nya lägenhet i Tölö. Där vankas även sångstund eftersom familjen von Trapp ska sjunga på en konsert på Trettondag.
Om varför Artur fick börja blogga:
– då han som nyfödd log första gången log vi mot honom
– då han som åtta månader började gå, hejade vi på honom och hjälpte honom
– då han började prata, pratade vi tillbaka och visade att vi förstod honom
– då han som fyra år började läsa, gav vi honom böcker
– då han som fem år ville lära sig multiplikationstabellen lärde vi honom räkna
– då han ville lära sig skida och skrinna, fick han stöd av oss
– nu är han sju och ville börja blogga, han fick. Av detta får han; förkovra sitt skriftspråk, lär sig använda datorn på ett vettigt sätt. Jag visade honom tiofingersystemet till exempel och han tog det till sig genast. Vad kan vara bätte än att skolbarnet frågar; skrivs äta med ä eller e, skall med ha två d eller ett, skrivs tack med c och k eller med c och h?
Vill han sluta blogg så är det bara att sluta. Men känner jag honom rätt siktar han snarare på att vinna priset ”Årets nykomling” på bloggalan.
Kommer ni ihåg att jag hade en gästbloggare här på Sagolandet för några veckor sedan? Nu har han startat en alldeles egen blogg. I väntan på julen heter den, för julen kan man vänta på när som helst, säger han.
Jag hade lovat honom att han får en egen blogg ifall han får minst fem kommentarer. Han fick sex stycken. Så vad kan jag säga? Välkommen till bloggosfären, min son!
Så här ser han ut då julen väl är här, värt att vänta på, ju!
Det är inte sällan någon sätter sig vid pianot hemma i Basses barndomshem. Inte tar det heller länge så dyker fler och fler upp och stämmer in. Här på bilden är det Simon och Saga som spelar piano och Basse sjunger.
Då vi andra småstressat for omkring för att förbereda oss för dopet satte sig svärfar vid pianot och spelade en julsång. I ett något raskare tempo än vanligt.
På juldagen träffas släkten, då kan det se ut såhär:
Trots avståndet som ligger mellan England och Finland består vänskapen från gång till annan. Året 2011 hade vi turen att ses så många gånger som tre. I februari var de här i Finland, i juli åkte vi till England och nu kom de hit för att fira jul och nyår med oss.
Oliver är ett och ett halvt år äldre än Saga, de leker fint med varandra. Oliver ser mycket upp till Artur och följer honom i allt.
Basses favoritkaka är Engelsk fruktkaka och hans moster är alltid lika snäll och hämtar med en till honom:
Den på bilden ovan är köpt från Marks & Spencer, Veronica gjorde en själv till Klaras dop. Jag fick receptet och började baka igår.
På nyårsdagen döptes Klara Sofia. Jag har glädjen att få vara hennes gudmor. Eftersom Klara bor i England med sin familj kommer vi inte att ses så ofta som man skulle önska. Därför är jag tacksam och lycklig över att ha fått umgås med dem en hel vecka.
Här kommer några bilder från dopet:
Fluff, volang och lite spets, fyra lager prassligt tyg, bondromantik… Den är som en dröm och jag är frälst. I Ewa i Walla. Jag gillar stilen eftersom den går att kombinera på olika sätt. Med en festskjorta och högklackade skor blir den mycket festlig. Med vita tennisskor och lös topp på sommaren är den perfekt att virvla fram med på sommarvarma gator. Med tjocka svarta strumpbyxor, yllesockor och tjock tröja är det en härlig vinteroutfit.
Här är jag och systerdotter Madicken, båda i Ewa i Walla kjol:
Saga och jag.
Som ni kanske minns sitter vi bredvid Saga tills hon somnar. Ibland tar det två minuter ibland en timme. Oftast spelar jag då wordfeud för fulla muggar eller läser bloggar eller fb-uppdateringar. Ikväll hade jag dock tänkte lämna telefonen och laddade med ficklampa och bok istället. Men, hon somnade innan jag hann trycka på ficklampan. Så kan det gå. Och jo jag vet, Läckberg på iPaden skulle ha varit bäst, men det har inte jag…
Fint, men pisksnö i ansiktet är inte helt skönt efter en timme.
Som jag längtat efter den här snön, ni vet inte! Att klaga på vädret lönar sig aldrig, men nu kan jag avslöja att jag lidit snöbrist ett par månader. Efter femtio gånger uppför pulkbacken och ner börjar jag återfå mitt eget jag, mitt vinterjag.
Dagens skratt, Gun-Lis! Jag fattar noll, varifrån kommer Gun-Lis och i parentes dessutom. Att efternamnet inte blir rätt förstår jag, men inte det här. Van att lystra till Jysäbaga, Tjupsöpacka, Juustopacka eller Sopsöpackala men aldrig Gun-Lis.
