Ibland förvandlas jag tydligen till Sherlock Holmes och går på date med min man:
Vi har placerat ut barnen i byn och tillbringar helgen på tu man hand. Igår strövade vi omkring i Huvudstaden hand i hand. Gick förbi en tapas-restaurang, tittade på varann och sa ”ska vi?”, och så åt vi god mat och pratade.
Saga bjöd sina vänner till kalas, det första barnkalaset. Det var spännande och livfullt.
Här är vi innan kalaset, klädda i matchande outfits.
Sätta kronan på prinsessan, följa Jonna och popcorn i strutar var dagens ord.
Sagolandet har för vana att boktipsa lite nu och då. Här kommer mina tre:
Och bergen svarade av Kahled Hosseini. En sorglig men vackert skriven bok om syskonband som finns kvar trots att de brutits. Jag grät ofta när jag läste den, åtminstone i början av boken. Men den blir lättare och ljusare mot slutet. Andra böcker jag älskar av samma författare är Flyga drake och Tusen strålande solar.
Camilla Läckberg, som var porten till min egen deckarslukarera, firar tio år som författare med boken Mord och mandeldoft. Den består av tre kortare kriminalnoveller och en kortroman. Samtliga både spännande och med en lite finurlig knorr på slutet. Jag gillade dem alla mycket.
Och för tillfället läser jag Davidsstjärnor av Kristina Ohlsson. Jag bara älskar hennes böcker, upptäckte Ohlsson för ett år sedan och slukade alla fyra böcker i rasande takt. Davidsstjärnor är hennes femte roman om Fredrika Bergman och Alex Recht. Den är så bra så jag egentligen inte vill läsa den, för då tar den ju slut. Äta kakan och ha den kvar-syndromet i bokslukarversion.
Idag för fyra år sedan föddes hon. Lika självklar som efterlängtad. Hon föddes till en familj med två äldre bröder, de var sex och åtta år och hade väntat på just henne som på soluppgången. Hon var speciell redan från början. Det var som om hon föddes med ett leende för hon har aldrig slutat le. Hon är så glad in i själen, hon har ett stort hjärta och en koncentrationsförmåga som ingen eller inget kan rubba. Jag älskar henne så!
Den vackraste sagan på jorden, det är hon.
Grattis!
Hon fick figurer till dockhuset, små dockor från Sylvanian families. Min lillasyster hade av dessa då vi var små på 80-talet, de kommer tillbaka tydligen.
Helgen ligger framför oss. Den går i födelsedagstecken. Vi ska gå på kalas. Först ut är Mio som fyller sju. Han ska ha tema-kalas, Harry Potter! Gissa om jag planerat outfiten i några dagar?
På söndag är det vår lilla gudson som blir två. Hans födelsedag är 29.2, coolt va! Tänk att vara född på självaste skottdagen.
Idag var en sådan dag. En elev i åk 5 som jag inte ska ha mer i år sa att fredagarna med mig varit veckans höjdpunkt.
Eller då han med ljusblå ögon, min lilla elev, tre timmar efter sitt utvecklingssamtal kom fram till mig och sa att han nästan började gråta efter sitt utv. samtal för att vi sagt så fina saker om honom. Och så kramade han mig som bara ett litet barn kan, hård kram av korta armar.
Guldklimpar!
Det var det sportlovet. Kan inte fatta att det gick så fort. Att tillbringa veckan i Ruka var underbart. Jag fick min älskade årstid vintern om då bara en ynka vecka. Mina systrar med familj och mamma var också med och det var underbart att se hur skoj kusinerna hade det tillsammans.
Naturen var magisk, snön meterdjup och gnistrande. Vi skidade mycket och bara njöt av vyerna.
Det är inte alls omöjligt att vi gör om detta. Vägen kändes visserligen lång att köra/åka men titta vad vi fick se:
Hej! Vi har det fint här på resan. Vi har sett mer snö än vi någonsin kunnat drömma om, vi har sett renar och snötyngda träd. Vi skidar genom sagolika landskap. Saga skidar stundvis själv men sitter mest i pulkan bakom mamma som får streta med 20 kg extra. Det går nog bra, pulkan har medar som löper fint i spåret, dessutom är den rosa.
Vi har hittat ”vårt ställe” i Lammintupa, det är vår bas. Där trivs barnen i en lekpark bestående av snö. Det är tunnlar, släde på en stor stock som åker runt, runt och alla stora granar är härliga att gömma sig under då man leker kurragömma.
Dessutom finns där renar, huskyhundar och ett utmärkt café med färska munkringar och varm kakao.
Sköt om er och ha det bra!
Kram av Sonja och barnen
Det är ofattbart att få uppleva en så genuint vit värld som just nu råder här i Kuusamo-trakten. Andlöst står vi bara och försöker ta in allt, försöker förstå att detta är på riktigt.
Vi steg upp tidigt och satte oss i en fullpackad bil. Barnen såg film efter film eller lyssnade på musik eller pysslade i gammal hederlig pysselbok. Mamma körde, jag stickade. Barnen hördes inget av, ännu. Vi körde de första 400 km i ett kör. Vädret var konstant grått och mängden snö lika.
Vid första pausen mötte vi syster Tina och barnen.
Vi fortsatte färden norrut. Jag körde, mamma stickade. Barnen hörde vi inget av, ännu. Det var som min pappa alltid konstaterat att då vi var små kom vi sällan till närbutiken utan smärre strid, men till Lappland, inga problem.
Nå efter tolv timmar i bilen och ingen sovit började tålamodet nog tryta en aning. Då la min mamma in lekväxeln och pratade med en pappersdocksfigur på iPaden så vi alla kiknade av skratt. Hon är guld!
Och vid det laget hade jag lärt mig bromsa mammas fina Honda utan att samtliga passagerare slog pannan i framrutan. (Egentligen var det pappa som råkade ringa precis i rätt tidpunkt och påminna mig om hur man kör en automatväxlad bil!) Kan du kanske gissa min miss?
Och ja, sedan kom vi fram. Här tyngs träden ner av maximala mängder snö. Här finns varningsskyltar med en skidåkare. Och här i stockstugan väntade lillasyster Carina med familj på oss.
Vi är här!
