Sagolandet

Saga: Mamma, när jag blir stor ska jag bli en mamma och likna dig. Då kan vi två dela din ring. Och så kan vi dela ditt läppstift.

Ibland får jag lite hjärtklappning, nästan lite ångest. Det är då jag tänker på att jag ska lära 23 barn läsa. Någon kan dessutom redan, en annan kanske inte har ett hum om vad bokstäver är. Jag har gjort det förr, sett elever knäcka läskoden. Men ändå drabbas jag av ansvarsångest. Nå det är väl bara att komma ihåg att andas och så gör jag som jag brukar för att få hjälp- läser böcker. Böcker om hur barn bäst lär sig, inlärningsidéer, konkreta arbetsuppgifter och så vidare.

Har börjat jobba sådär smått. Har flyttat in mina saker i mitt klassrum. Det är samma klassrum jag hade senast, år 2009-2010, innan jag gick på moderskapsledighet.

Jag är så glad. Jag är så in i själen glad att det var här i Munksnäs jag fick tjänst. Jag känner mig så hemma och allt känns så självklart och givet. Dessutom tror jag att kollegerna känner lite lika, åtminstone får jag sådan känsla.

Jag har ordnat pulpeter och prövar nu på om detta är den ultimata sittordningen. Har 23 nya ettor på kommande så det är lite trångt. Vill dessutom få in en myshörna och små bord för att kunna arbeta i smågrupper.

Saga har varit med mig, hon börjar dagis först på måndagen. Jag tycker hon är exemplarisk, hon underhåller sig själv mest och älskar att hjälpa till i klassrummet. Tycker det är bra att hon vet var jag jobbar, lättare för henne att föreställa sig det sedan då vardagen kör igång.

Bland mina papper och pärmar hittade jag Haralds första klocka som visar hans dagsschema för för sådär tio år sedan. Vi konstaterade att det långt stämmer in på Sagas dag också. På Haralds tid var det bara pappa som gick på jobb, det är den vita bågen. Saga planerar ta med den till dagis för att följa dagen med hjälp av den.

För övrigt finns det många fler bilder på instagram, följ mig där om du vill se hur Saga hjälper till i klassrummet. @sonjaadele är mitt användarnamn där.

När jag för andra gången idag fått på mig joggingkläderna (första gången hindrades vi av ösregn) och vi skulle fara på en runda konstaterade vi att Arturs cykel hade punktering. Vi tog därför bilen in till byn, köpte butikens sista lappningsgrejer och åkte hem. Ringde pappa för att få den exakta beskrivningen på hur man bäst lappar däck.

Så började jag skruva, fingrarna blödde men snart var däcket loss. Aj sjutton, har ju ingen pump. Gick till första grannen för att låna, ingen hemma! Gick till andra och tredje, ingen hemma. Så jag kom till Sundbergs och knackade på. Både Nina och Toffe kom för att öppna, i handen hade han en psalmbok och så sa de: välkommen, välkommen, stig på, stig på, det gör inget att du är lite sen…

Kvar stod jag och barnen och såg lite förvirrade ut. Var vi liksom väntade? Vi som bara skulle låna en pump.

Ja, alltså vi har läsmöte, sa de!

Jag borde ha gått på läsmötet tänk att sådana ännu finns!), för jag lyckades aldrig fixa däcket. Trots att jag fick låna en pump.

Jag märker att jag är rätt ovan att vara ensam ansvarig. Vi är ju alltid tillsammans, Basse och jag. Delar på allt och gör tillsammans alla grejer. Nu när det bara är jag som är vuxen funderar jag två gånger på allt jag gör, ska jag tända ljusen vid frukostbordet? Ja, då måste jag själv komma ihåg att släcka dem! Har jag låst dörren? Var lade jag nyckeln? Tänk om vi låser ut oss… Och den våta handduken från simningen den gjorde sig påmind då jag redan låg nerbäddad i sängen.

Det är ju inte så att jag inte klarar mig. Och inte är jag ovan med att ta befäl. Det är bara dialogen som fattas. Hängde du upp handduken? Tack! Visst släckte jag ljuset? Låste vi?

Saknar!

Hälsningar från Sarvsalö. Naturen och flickan tackar för regnet. Tänk att äntligen få ha på regnrocken! Och dessutom få gå omkring runt stugan med paraply. Att man kan vara lycklig!

Det finns gott om bär. Gott.

Åkte ut till stugan med de två yngre barnen. Basse jobbar i stan och Harald är hos sin kompis på hans lande. Tur att Fammo och Simon kom med oss.

Det känns lite dystert. Artur saknar Harald. Vädret är regnsjukt.

Men vi tog med Arturs cykel och Sagas vagn och planerar röra oss med dem här på Sarvsalö nu.

Idag promenerade vi till city (där finns en butik med ett café) och tillbaka. 10 km utan det minsta gnat. Artur lämnade cykeln och gick i stället då vi gick så långsamt. Imorgon är det bara vi så jag tror jag drar joggingkläderna på då och springer i stället.

Efter att ha städat hela dagen och tänkt på att vi har en massa onödiga grejer satte jag mig på balkongen med min latte och höstens Gudrun Sjödén katalog. Drömma kan man ju alltid…

Ååå, den här önskar jag mig:

Malin skriver på sin blogg det här: ”Att det sällan är antalet människor i en familj som behöver ett stort hus utan snarare antalet prylar. Det är ju egentligen helt från vettet att bygga jättestora hus och värma upp jättestora hus för att kunna förvara en massa konsumtionsprodukter. Ja, vi är inte kloka.”

Inspirerad av henne rensade jag och städade barnens rum. Sedan frågade jag barnen om de upplever att vi har det trångt i vårt hus? ”Bara när vårt rum är råddigt” sa de. ”Eller när vi har någon stor fest här hemma” fyllde den andra i. Vi diskuterade vidare om att deras rum blir råddigt om de har för mycket saker. Och så gjorde vi oss av med tre plastkassar.

Alla tre barn sover i samma rum, ett rum på kanske 8-10 m2. Det är husets minsta och vi planerar byta sovrum så de delar på det som är något större. Saga är den som leker mest och bäst. Hon pysslar på i såväl deras sovrum, vårt, som i vardagsrummet. Hela vår lägenhet är 66 m2 och sällan känns den trång. Vi gör vårt bästa att minimera inköp. Vi har bara möbler som fyller sin funktion, soffbord ansåg vi t.ex vara onödigt och njuter i stället av mera rörelseutrymme.

Mest är vi alla samtidigt i vardagsrummet som är stort. Knappast skulle vi ha problem att fylla ut dubbelt så många kvadratmeter, men jag är inte säker på att det skulle göra oss lyckligare. Nu betalar vi en dryg tusenlapp för vår lägenhet varje månad, i den summan ingår låneamortering och bolagsvederlag. Vi känner att vi inte vill sätta ut den dubbla summan som antagligen en dubbelt större bostad här i Helsingfors skulle kräva. Och det viktigaste är väl att vi trivs, att vi alla mår bra och inte vad alla andra har.

Vad som händer då barnen blir stora och t.ex. börjar sällskapa med någon vet jag inte riktigt. Kanske vi får hyra en etta någonstans här bredvid där man får vara ifred? Eller så skaffar vi en bäddsoffa för mig och Basse som vi kan ha i vardagsrummet? Äh inte vet jag, låt oss leva i nuet och ta en dag som den kommer.

Vårt hem (mottot är var sak har sin plats):

Barnens rum:

Idag hyrde vi kajaker och paddlade runt Fölisön. Det var första gången som pojkarna fick vara med och åtminstone min parhäst Artur var helt med på noterna att vi en dag köper en egen.

Jag älskar känslan att vara så nära vattenytan. Dessutom är det roligt att lära sig hur man bäst skär genom vågorna och att hitta takten och känna hur musklerna arbetar, inte bara armarna utan magen och ryggen också. Detta är en motionsform som jag gillar, frisk luft, massor att se på och samtidigt gratis motion!

Nu skall jag börja spara… Har du tips på bästa kajaken får du gärna berätta.

Stort tack till mamma och Niklas som hade hand om Saga medan vi paddlade på.