Sagolandet

Familjens yngsta kallar gurka för burka, alltså sjunger man Här dansar herr Burka. Idag då vi gick förbi Johanneskyrkan frågade hon om vi kan gå in där så hon får sjunga Herr Burka i kyrkan…

Gårdagen, som inte förde med sig de bästa av nyheter, skulle lyftas upp av den nya boken som väntade på mig på bibban. Trodde jag. När barnen väl var hämtade kom jag fem minuter för sent och stod snopen utanför den låsta dörren.

Men idag, då steg vi hurtigt upp, barnen fick gröt, jag en latte och så tog vi en frisk morgonpromenad så mamman skulle få sin bok.

Har läst alla Viveca Stens böcker och tittade förra helgen på filmerna som baserar sig på två av böckerna. Och nu har jag då den här senaste i min hand, I stundens hetta.

Filmerna var riktigt bra, men det är ändå mycket härligare med böckerna. De tar inte slut lika fort. Så nu väntar mig två hela dagar med Nora Linde och Thomas Andreasson.

Som jag skrev tidigare ska den lilla ljuslockiga alltid gå bredvid vägen, aldrig på. Ibland tryter även mitt tålamod och här en dag sa jag efter att ha hjälpt henne upp från drivan tusen gånger:

”Kan du inte gå här på vägen det är mycket LÄTTARE”.

Då svarar den lilla kloka såhär:

”Joo, men det här är mycket ROLIGARE!”

De dagar Saga sover gott på dagis somnar hon först efter en-två timmars nattande. Inte blir det lättare heller av att hon vill ha någon vuxen med sig ständigt. Eftersom jag ofta har jobb att göra ännu kvällstid önskar jag ibland (alltid) att nattande skulle gå fortare.

Här om kvällen försökte jag, pedagogiskt jag vet, köpa mig fri från nattande genom att erbjuda henne ett valfritt klistermärke morgonen därpå om hon skulle somna själv. Det ville hon gärna, tio gånger kom hon upp ”jag ska bara säga gonatt!”. Sista gången sa jag att nu går erbjudandet om klistermärke ut varpå guldlock svarar ”Jag vill nog hellre ha dig mamma än ett klistermärke.”

Ända sedan dess har jag inget hellre velat än ge henne också tusen klistermärken, men lite konsekvent borde man säkert vara så jag har kämpat med mig själv. Men nu är det så att hon slutat med nappen på dagis och idag tog vi bort dem från hennes hylla. Och då kunde jag *äntligen* ge henne ett fint klistermärke.

Den här veckan bjuder på så mycket spänning att jag inte vet hur jag ska vara. Hoppa. Springa. Vissla? Jag är en rutinmänniska som är nöjdast då jag vet hur dagen eller veckan eller rentav hela året ska se ut. Och nu står allt på spel. Det är roliga och spännande saker som händer. Jag berättar mer i slutet av veckan då jag vet mer. Men snälla var med mig, håll en tumme eller två och hoppas med mig att det ska gå vägen.

Och medan vi väntar på att veckan ska gå fort och magontet försvinna och spänningen släppa kan vi skratta åt den här:

Vintern är som bäst nu. Kylig, solig och snöig. Finns inget mer jag önskar.

Saga går aldrig på vägen som vi andra, det är alltid off-road som gäller. Harald var exakt likadan.

Vi tog oss ut på isen idag. Jag har alltid fascinerats av isar och dras till dem. Lagom spännande och vackert med vita, vida vidder. En dag vill jag ha långfärdsskridskor, glida fram med långa skär, hand i hand med Basse.

Alla bilderna är tagna med min iPhone, oftast publicerar jag dem på instagram. Vill du följa mig där hittas jag på @sonjaadele.

Jag ska pussa och krama den här. Sticka. Läsa. Skida. Njuta. Vila. Sova. Och äta glass!

Tvättkorgens botten är nått
Karriärmamman ler så gott
Lycka kan vara det som verkar smått
Men som är tillfredsställelse av stora mått

Av min huvudvärk att döma kunde man ju tro att jag festat i dagarna tre! Men det är bara två.

Men titta nu hur livat det varit. Och allt bara på en helg. För mycket för en mamma helt klart:

Riktigt, riktigt roligt har det varit. Först heldag med kollegerna och sedan date med Basse. Anna Karenina var häftig. Så magiskt att blanda taterscen med verklighet. Jag som har livlig fantasi upplever teater just sådär, man glömmer tid och rum. Se den! Ps. De hade inte ändrat slutet, så den slutade inte lyckligt. Tyvärr.

Efter en tidsresa på två timmar i Ryssland under 1850-talet tyckte vi att blinier på Kappeli skulle sitta fint.

Och så huvudvärk på det. Äsch.

”Alla får gå hem, men imorgon måste alla veta allt om Lilla Videunge skulle ut å köra…!

Äpplet faller inte långt från trädet.