Sagolandet

Varje år blir jag lika glad över Finlands självständighet. Det är så ofattbart skönt med en ledig dag. Harald och Artur, de lyxprissarna, har ledigt också på fredagen. Jag försöker locka med dem till Cygnaeues. Snäll mamma, jag vet!

Idag har jag gjort bort mig. Framför ett helt gäng med fyror. Jag frågade dem hur gårdagens självständighetsbal på Finlandiahuset gått och de berättade. Så kom vi till det här med artister och de sa något om idols vinnare och de andra. Jaha, säger jag intresserat, alltså vem var de andra? Diandra! upprepar de. Jaja men VILKA VAR de andra? De bara gapar och stirrar på mig som vore jag en utomjording. Efter ytterligare några pinsamma frågor och för mig obegripliga svar fick jag då klart för mig att det finns en artist vid namn Diandra. Jamen säg det då…

I järnaffären vid Munksnäs allé förstår de sig på julfönster. Där bygger de varje år upp en liten by med en märchlin-tågbana och två tåg. Så mycket mer behövs inte, både vuxna och barn står dagligen och beundrar det.

Vi blev inspirerade att bygga upp Basses gamla märchlin-bana från åttio-talet… Men det får bli på jullovet.

Idag var det min tur att att få öppna dagens lucka i adventskalendern på jobbet. Det var min dag: jag fick paket, vackra ord och skulle jag dricka kaffe skulle Tomas ha bjudit på en kopp.

Orsaken att jag aldrig mer kommer att tvivla på tomtar var att boken jag fick, Vickis vintage butik börjar med Alla klänningar bär på en historia… Tomten känner mig.

När jag hämtade mitt barn på dagis idag hade hon förvandlat sig till en söt smurf. Inte mig emot.

Saga föll från vår säng idag på förmiddagen. Sedan dess var hon gnällig. Vi for på Talvisirkus ändå. Vi trodde hon var trött, får tänder eller nåt annat. Hon somnade där men grät stundvis. När hon vaknade slutade hon inte gråta och höger arm använde hon inte alls. Så det blev barnkliniken istället för Sibbo-resa.

De tog röntgen och vred på armen. Efter det blev armen bättre och vi trodde att det var kattklistermärket som helat henne! Röntgen visade på en eventuell spricka men mer troligt subluxation, som gått på plats i samband med röntgen. Hon fick mitella och nu åker vi hem.

Varje morgon vill hon gömma sig under dagtäcket när vi bäddar och varje gång är det lika kul.

Jag minns att vi gjorde precis så hemma hos mig också då vi var små. Minns vagt spänningen och doften när det tunga dagtäcket föll över oss.

Varma kläder är ett måste om man ska kunna njuta fullt ut av detta härliga vinterväder. Plockade fram mina ullmax och kan bara än en gång konstatera att lika mycket som jag gillar spets och tunna klänningstyger gillar jag mitt underställ i varmaste merinoull. Lediga hemmadagar är det de som gäller.

Tror jag ska beställa ullmax till mina små också som älskar vintern lika mycket som jag.

Känns som om jag varit på arbetsresa. Till Eira! Har åkt till jobbet kl sju och kommit hem mitt i natten två kvällar i rad. Barnen har jag knappt sett och hushållsarbetet har inte fallit på min lott.

”Resan” har varit givande och jag känner mig rik på upplevelser, samtal och människomöten. När snön redan låg i drivor på torsdagskvällen träffades min klass med föräldrar och syskon i Brunnsparken för ficklampsspårning. Facklor visade oss vägen till kontrollerna, fingrar och tår frös men det fanns snö! Och som en av mina elever sa: ingen kan vara ledsen när det finns snö. Efter spårningen tinade vi upp hemma hos en elev och hens familj. Mysigt!

När drivorna vuxit höga som hus och det blev fredag gick jag på personalens julfest. Jag säger då det, älskar att ha kolleger igen! Som jag skrattade!

Idag ska vi lärare önska alla barn och föräldrar god adventstid genom att stå på trappan och sjunga julsånger. Och spela instrument.

Här övar vi:

Dessutom vankas det personalens julfest ikväll. Tipptapp!