Sagolandet

Nu är det ju redan september men jag vill ändå med den nya bilden här ovan berätta att jag älskar augustimånen.

Bilden har naturligtvis svåger Henrik tagit!

Varje år får Harald en upplevelse i födelsedagsgåva av sina faddrar Kalle och Patricia. I år fick han flaskpost med ett svårt chiffer, sms med krångliga ord och idag kom ett brev med rebus. Han hann lösa brevet några timmar innan de knackade på dörren och åkte iväg. Vi vet så mycket att han kommer hem på söndagskväll och att han älskar sina sommaräventyr.

Saga somnade tidigt idag och Artur önskar spelkväll. Det ska han få.

Sedan skall Basse och jag se filmen Bridesmaids. Tänk så mycket roligt på en kväll. Fredagar är bra dagar.

Har en återkommande dröm om min blivande arbetsplats. Det är en mardröm. Den handlar om att jag tappar bort mig och mina elever i skolbyggnaden. Vi hittar aldrig, jag menar aldrig, till matsalen.

Drömmen är hemskt, för den är väldigt sanningsenlig. Jag var nämligen frånvarande den dagen lokalsinne delades ut och blev således utan.

Ända sedan vi besökte Köpenhamn för några år sedan har jag suktat efter en Christiania-bike. Ni vet en sådan som har en låda framtill på cykeln. Nå, de kostade lika mycket som en bil att få hit till Finland så planen lades på is.

Det blev en sådan här i stället:

Det är årets bästa inköp! Där sitter hon tryggt, bekvämt och i skydd för regn. Dessutom kan både Basse och jag nu frakta tösabiten (sitsen passade bara på min cykel).

Så nu planerar vi nästa års semester; Åland? Legoland? Lappland? Ja, vi får se.

För två veckor sedan firade vi min moster som fyllde 60. Samma dag åkte min morbror med ambulans till sjukhus och dog några dagar senare. Ytterligare några dagar senare fick min kusin sitt första barn.

Det är mycket känslor i en och samma släkt. Jag vet att livet är både fest och sorg, ändå känns det som om någon tryckt på snabbspolning.

Idag är det begravning.

Vi är på Borgbacken. Med tusen andra lärare och tiotusen andra barn. Mest köar vi med andra ord.

Saga gillar inte. De måste stanna hela karusellen eftersom hon skrek så mycket. Trots att hon satt i min famn. Nu vill jag bara åka hem!!! skrek hon.

Gissa var vi är? Obs bilden är arrangerad!

Vi, Saga och jag, sitter i ett knäpptyst rum på Arbetskraftsbyrån. Eller det var tyst tills vi kom. Med sin sopranröst sjunger Saga hela den här dagens händelser.

Många ler. Ännu.

Orsaken till att vi är här är den att eftersom Saga i princip börjar på dagis kan inte jag lyfta hemvårdsstöd, alltså måste jag bli arbetslös en månad. Behöver jag säga att det är många före oss i kön.

Planen var att Saga skulle sova. Kanske tystnar sången snart?

Edit: fem minuter senare sov hon. Skönt.

Japaner gillar Marimekko. Hur jag vet det? Jo, för att jag på instagram postade dagens Marimekko-klänning och två, för mig okända, japaner har gillat bilden.

Inget nytt under solen, men roligt ändå. Just det gillar jag med instagram, att bilderna är internationella, att de talar sitt eget språk och tilltalar olika sorters människor.

För att se om min slutsats stämmer fotograferade jag vår köksgardin, även den Marimekko. Spännande tider jag lever i, jag vet!

Liksom så många andra barn den här hösten börjar vår lilla Saga på dagis nu. I två dagar har vi besökt dagis, en timme per dag. I två dagar har hon gåtit. Gråtit- när vi ska gå hem.

– Men jag vill ju vara på daaaaagis! ropar hon då jag spänner fast henne i cykelstolen.

Hennes dagismamma tycker det är bra och tycker inte alls att vi, trots Sagas önskan, ska vara längre på dagis. I och med det här väcks en nyfikenhet och längtan.

Och visst kommer tösen att hinna vara på dagis ännu.

Vi hade på Min Morgon och väntade ivrigt att Buu-morgon skulle börja. Hencka och Eva talade om Lufthansa och att man ska uttala tyskans luft på samma sätt som i Karis; loft.

Saga: haha dom skojaj me vajann. Dom joliga!

Blev imponerad av hur uppmärksam hon är. Att förstå humor kan vara bra, även i framtiden.