Nu och då drabbas jag av järnbrist. Jag märker det alltid då det redan är för sent. För mig tar det sig uttryck i yrsel som nästan går att jämföra med en lindrig fylla, tryckande huvudvärk och fullkomlig orkeslöshet.
Igår cyklade vi in till stan trots att bara tanken gjorde mig matt. Jag orkar inte trampa upp för backar, huvudet bultar och lungorna sprängs. Förr trodde jag det berodde på dålig kondition, men förstod senare att ett hemoglobinvärde kring 100 kan medföra detta.

Vi cyklade i alla fall 25 km och alla överlevde. Vi prövade nya cykelvägen Baana, och jag är övertygad. Där det en gång gått järnväg kan man nu susa fram på finaste asfalt.

Nu äter jag järn varvat med persilja, paprika och lever.