Igår firade vi alltså bröllopsdag. Den fjortonde. Att vi varit gifta fjorton år låter lite absurt, inte riktigt möjligt liksom. Men börjar man, som vi, sällskapa som 16 hinner man med ett och annat. Vi gifte oss efter att ha varit tillsammans jättejättelänge, ju. Det var den första augusti 1998 vi sa ja till varandra tillsammans med alla betydelsefulla i våra liv. Att vi älskade varandra och ville leva med varandra resten av livet, det hade vi redan länge innan vetat.
Basse är min bästa vän. Mitt allt. Tillsammans har vi blivit vuxna. Jag minns dagen då Basse fick körkort och hämtade mig från skolan med egen bil! Så stort det var. Han hade köpt en påse chips och så körde vi, bara körde och körde och vid vägs ände hade vi picknick. Med en påse chips. Mitt i vintern i en kall gammal bil från 1979.
Och jag minns en gång då vi grälat och Basse ringde från en telefonkiosk på vår gata och sa förlåt. Telefonkiosk! nu inser jag att vi varit tillsammans i hundra år.
Det har aldrig varit himlastormande romantiska överraskningar eller sjudundrande frieri. Det har alltid bara varit fullkomligt självklart, som en överenskommelse i all sin enkelhet. ”När ska vi gifta oss?”
Vi är så ofattbart lyckliga efter nästan 20 år tillsammans. Tillsammans har vi upplevt allt och inte en dag skulle jag vilja byta.
