Om vårt språk

Godnattsagan jag läste för pojkarna här om kvällen innehöll ord som konspiratoriskt, diminutiv och rafistulerat. Det är Tove Janssons ”Skurken i Muminhuset” jag talar om och Lilla My som ”är specialist på ovanliga ord”. Igår var jag på en kurs och fick där veta att Claes Andersson säger att en god skrivare bör undvika krångliga ord. Många av hans råd var även i mina öron goda råd men just detta gjorde mig lite fundersam. För om ingen använder dessa ”krångliga ord” glöms de ju bort, och det vore ju tråkigt. Basse är i detta avseende rätt lik Lilla My, specialist på ovanliga ord alltså. Han använder dem i sitt dagliga språk vilket gör att de inte känns fullt så ovanliga i vårt hus. Okej den dagen Artur frågar vem som rafistulerat i vardagsrummet, kommer jag nog att bli lite häpen, tror jag.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Om vårt språk

  1. Ika skriver:

    Jag är uppvuxen med en ordälskande far, en pappa som använde ord långt mer krångliga än man skulle vänta sig, speciellt med tanke på att han inte har mycket mer utbildning än dåvarande motsvarigheten till grundskolan och ett år i lantbruksskola. Ändå fanns och finns ordförrådet där, och det användes. Till all lycka, kan jag ju säga, för var skulle jag annars ha lärt mig att älska språk och ord?

  2. sonja skriver:

    Precis så tänker jag också, använder man orden går de i arv, förhoppningsvis.

  3. Maria skriver:

    Som mycket ung dam kunde jag Skurken i muminhuset utantill, alla krångliga ord medräknade. Ännu idag vet jag att en olfaktiv människa är känslig för lukt. Som fyraåring tror jag dock inte att jag tyckte att diminutiv, olfaktiv och rafistulera var svåra ord. Dom var ju bara häftiga att kunna uttala! Det bästa jag tror att man kan lära sina barn är vilket häftigt instrument språket är och att man inte behöver ha så stor respekt för svåra ord. ”Svåra ord” förresten, vem bestämmer vad som är svårt egentligen? Knappast barnen i alla fall. Kanske Claes Andersson kan ha en point, men den pointen gäller nog kanske främst för vuxna som redan har bestämt sig för vad de kan och inte kan och lever enligt de reglerna…

    Roligt att läsa din blogg förresten, speciellt när vi inte ses så ofta! Må så gott!

  4. sonja skriver:

    Roligt Maria att ”se” dig här! Skoj att du lämnade ett spår efter dig så jag vet att du rafistulerat omkring här. Kram.

  5. Hondjuret skriver:

    Jag glömmer aldrig hur lycklig jag blev som barn, när jag för första gången kunde sätta in ordet ”dymedelst” på ett naturligt sätt i en mening! Jag samlade på ord som liten; älskade berättelser som ”Skurken i Muminhuset” och håller med Maria ovan att orden inte nödvändigtvis behöver kännas svåra för ett barn. Min treåring kan undra vem som rafistulerat hans rum, och sjuåringen kan fnissande utbrista att pappa ”är en riktig kverulant” som alltid gnäller när det regnar. De är inte smartare än andra barn – har bara råkat hamna i en ordrik miljö, något jag absolut tror de kommer att ha nytta av.
    Tycker inte alls att en god skrivare skall undvika krångliga ord! Visst finns en poäng att tänka på att inte krångla till, att behålla ”flytet” i texten, men språket utarmas om man inte ger möjligheter till nyansering!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *