Om att inte tävla

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är jag ingen tävlingsmänniska. Eftersom jag som lärare vill undervisa enligt min övertygelse undviker jag tävlingstänkandet. Jag vet, jag vet, barnen tävlar hela tiden ändå. Men jag försöker åtminstone att inte uppmuntra det. Då jag undervisar i t.ex. friidrott tävlar varje barn mot sig själv. Låt mig ge ett exempel:

Barnen är i lag på fyra personer. Varje person i laget tävlar mot sig själv genom att utföra varje gren två gånger. Varje gång ska du mäta resultatet, skriva upp det och sedan jämföra med ditt tidigare resultat. Du får fulla poäng om du kommer mycket nära ditt förra resultat. Om du t.ex löper 60m första gången på 12.31 och andra gången på 12.29 får du maxpoäng. Att sedan någon annan i laget springer samma sträcka på 7 s kvittar ifall han nästa gång springer på 9 s. Hänger du med? Med tårar i ögonen minns jag en jumppatimme då alla berömde en kille för att han fick fulla poäng. Han sprang verkligen inte fort, men han sprang fort nog och han gjorde sitt bästa. (Friidrottsexemplet är inget jag själv kommit på utan läst om och blivit övertygad av.)

Mina egna barn spelar ju som ni vet fotboll. Visst handlar det ju mycket om att vinna, men samtidigt ser de att alla behövs i ett lag, ensam gör ingen nytta. Haralds tränare Jussi Leppälahti uttryckte det en gång mycket bra. Laget hade vunnit en match och var på gott humör, Jussi frågade vem som gjorde mål, varpå pojkarna i munnen på varann ropade fram namnen på målgörarna. Jussi tittade på pojkarna och sa: ”Fel, HIFK gjorde mål!”.

Jag menar inte att tävling i sig är av ondo, det är bara inget som jag riktigt förstår mig på eller uppmuntrar. Det som jag talat om ovan gäller dessutom främst inom skolvärlden. Om man väljer t.ex friidrott som hobby är det en helt annan sak än att jag på gymnastiklektionen uppmanar barnen att tävla mot varandra. Skillnaden ser jag i att man vet i stort vad som förutsetts av en i den hobby man själv valt. I en skolklass finns det en massa individer som inte alla har samma ambitioner eller förutsättningar, trots det ska alla kunna känna att de lyckas. Det är mitt mål.

 

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

4 svar på Om att inte tävla

  1. Mats skriver:

    Fint skrivet Sonja! Vill gör några tillägg som gammal friidrottstränare och elitidrottare.

    Den viktigaste man kan tävla mot är sig själv. Så länge man gör sitt yttersta för att bli bättre än vad man var tidigare på oberoende av vad man håller på med är man värd fulla poäng. Tränarens (och kanske lärarens???) ansvar och utmaning ligger i att få den enskilda indviden att utveckla sig på ett optimlat sätt och vara lyhörd för idrottarens (elevens??) särbehov i stunden.

    Med optimalt menar jag inte bara prestationen utan också de emotionella delen. Idrottaren skall må bra och vara lycklig och stolt över sin utveckling. Idrottaren bör också känna att han har stödet och förtroendet då allt känns motigt och svårt.

    Jag har själv alltid haft svårt med lagsporter. Upplever att laget skall behandlas som individen dvs den som skall utvecklas optimalt. Då är den enskilda idrottarens roll att fungera som en del, en byggsten, av ”individen”. Man talar ju om lagbyggen. Då ligger det en stor fara i att en svag länk ersätts med en annan dvs. den enskilde idrottaren blir petad ur startuppställningen eller laget, för ”individens” bästa. Märk att jag nu filosoferar kring vuxen idrott inte barn, tyvärr märker man ju nog tendenser för detta i allt yngre år.

    • sonja skriver:

      Bra skrivet själv. Kan inte det samma hända inom friidrotten? Att man blir ratad om man inte presterar tillräckligt bra? Eller missförstod jag det sista stycket?

      • Mats skriver:

        Egentligen inte kan man inte bli petad. Det finns alltid tävlingar för envar. För att hålla deltagarmängderna nere ställs dock ibland (läs stortävlingar) resultatkrav för att få delta. Att idrottaren sedan i samråd med en tränare väljer de för idrottarens prestations nivå lämpligaste tävlingarna är sedan en annan sak. Igen talar jag om vuxenidrott.

        Junior idrott bör ses på annat sätt. Har själv som tränare aldrig petat en enda junior från att delta i en indviduell gren. Tvärtom uppmuntrar vi juniorerna att delta i så mycket olika grenar som möjligt även i de grenar som vi vet att de har varit svagare i. Plötsilgt en dag ”faller bitarna på plats” även i den mest ovana gren och den aktive upplever en personlig framgång.

        Barnen utvcklas individuellt och ibland i rasande fart, ibland långsamt. Som tränare bör man vara observant för detta och ställa målsättningarna samt förväntningarna enligt den unga idrottarens dagsform, även på träningarna.

        Misslyckanden hör givetvis till. Och de skall hanteras på det sätt den individuelle idrottaren uplever det bäst. Här krävs det igen en stor lyhördhet hos tränaren. Inom individuell idrott saknas so gott som helt grupptrycket. Misslyckas man finns det ingen annan som lider av det så man behöver inte oroa sig över det. Ingen säger, skriker åt dig, att laget lider. Ingen byter ut dig mot någon annan. Tvärtom finns det oftast stöd vid ett misslyckande inte bara bland tränare utan bland föreningskamrater, konkurenter, konkurenternas tränare osv.

        Det finns tusen och en tankar och preciseringar jag kan komma med. Men tänker bli lite lat nu… 🙂 Hoppas att du får något ut av mitt resonemang.

        • sonja skriver:

          Jo visst, men det låter nog precis som i fotislaget, alltså juniorfotboll. Alla ska få utvecklas till toppen av sin egen nivå.

Lämna ett svar till sonja Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *