Det var så roligt att föreläsa. Mitt i allt såg jag på mig själv uppifrån och tänkte på att de alla lyssnade på mig. På mig! Det kändes märkligt och mäktigt. Jag hoppas jag sade något de för alltid vill minnas. Jag hoppas jag sådde ett litet frö. Ett frö som gror en dag och slår rot.
Om någon för tio år sedan sagt att jag en dag skall göra det jag gjorde idag, skulle jag ha skrattat lite blygt och rodnat väldigt mycket.
Det är roligt att man kan ändras, att man får och att det går att sluta rodna. Oftast, och i alla fall lite mindre.
Jag visste att du sku vara bra!
Snällis!
Bravo duktiga du!
Tack för att du lyssnade på typ hela föredraget strax innan!
Tummen upp! Jess, syrran!
Tack systrami.
Tack, det var bra. En bra helhet och inte för långt. Bra att få en sammanfattning, det mesta hade jag nog hört förut, men att just få ihop det är alltid bra. Det att jag inte hörde till målgruppen, märktes speciellt under diskussionen. Och alla verkade mycket nöjda (också E, hoppas han på riktigt inte störde någon)! Roligt att ses, det är det alltid!
Det var roligt att träffa er och lilla E störde inte alls, gulligast!
Du var bäst! Stolt över dig! Tack ännu.
Tack snälla. Glad att få chansen.