Fick av Basse boken Sticka dockor med Arne och Carlos. Vilken pärla! Såväl vuxen som barn fascineras av denna härligt färgglada bok. Jag stickade två dockor på raken, sedan en kjol och en kofta. Nu har Artur satt in en beställning och hans docka är på god väg. Ingen lämnas oberörd av denna bok.
Det här är en bok där dockorna får liv, de går på kaffe, de har favoritutstyrslar och personlighet. Titta nu:
Som ni vet har ju dockor (läs: Krullen) en tendens att få liv när de kommer nära mig. Min syster hade en gång tryckt in en en-meters tomte i en låda, det har hon bittert fått ångra. Varje gång jag varit där hittar hennes tomte på något bus, senast låg den i hennes säng och jagar säker på att hon fick söka sig en annan sovplats. Här kollar samma tomte om jag har något gott i fickan:
Stort tack till Markus och hans Ellen som introducerade mig i denna dockornas värld.
Haha! 😉
Det var så lite så – och du hade ju redan minst ena foten i dockträsket från förut!
Det är kul att sticka lite vad som helst, men dehär dockorna är helt magiska. Och eviga, känns det. Jag ser framför mig hur jag som 80-åring (om inte reuman eller något värre gått åt mina fingrar) stickar kläder till dockorna, som barnens barn har fått ärva med rikliga garderober därtill.
Och mina barn har den goda smaken att förhålla sig lagom högtidligt, nästan andäktigt till sina dockor. Att de har lite skönhetsfel gör inget – de är bra precis som de är och kommer alltid att vara det. Hur många leksaker klarar det testet?
Nu måste jag paniksticka en poncho. Vintern kommer
Du och jag Alfred. Vi kan ju ha vår syjunta sedan där på Sagahemmet.
Den där ponchon är ju bara ett måste. Ett måste i alla modemedvetna dockors garderob.
Mojn,
Kiva att bloggen funkkar igen.
Dockorna på pärmen liknar ju er! (kanske Basse mera än dej, tillräkligt nära ändå)
Faktiskt.