Sagolandet

En rykande färsk kladdkaka, en klick glass och en cappuccino.

Nu ska vi promenera in till stan för att heja på allas vår Fotisharald.

Det är det. En ny vacker dag, ändå är det något som lägger lite sordin på känslan. Saga är inte sig själv, hon är lite vemodig. Jag vet inte om det enbart är min Vasavistelse som gör henne såhär eller om det är något annat. En ny tand dök upp och i natt sa hon att den gör ont, det kan ju vara därför? Hon är lite hes och hostig så det kan ju vara det? Svårt att veta, men riktigt sig själv är hon inte.

Jag byggde ett slott till henne och hennes alla petshops. Utan att säga något puttade hon med tån ner hela slottet runt sig och så satt hon där bland förödelsen. Jag ser att hon är lite vemodig. Sådant gör ont i hjärtat.

För fem år sedan på kvinnodagen föddes min systerdotter. Igår firade hela släkten den sötaste fem-åringen på jorden. Grattis!

Storasyster.

Lillebror och lillasyster.

Vi skrattade nästan ihjäl oss. Hon var nybastad och lockarna studsade när hon tackade för gröten, gick mot datorn och sa:

Nu ja gå blogga.

Varifrån får tösen allt?

När jag hänger byket har jag en hjälpreda som ”hänger upp” byket. Hon placerar ut strumpor och kalsonger i bokhyllan, på sänggaveln och på fönsterbrädet. Samtidigt som hon upprepar ”jag hjälper dig, mamma”.

”Mmmm, tack.”

När jag diskar och fixar i köket, har jag en hjälpreda som ”städar och fixar” i köket. Hon doppar disktrasan i vatten och ”torkar”.

”Jag hjälper dig, mamma!”

”Oj, pljumpbyxan våta!”

”Mmmm, oj!”

Hej du sportintresserade bloggläsare, varm välkommen att hålla soccermom sällskap i morgon vid fotbollsplanen. Vi träffas 7.30 i den där uppblåsbara forbollshallen i Kottby. Ni vet, den där med snötunga drivor på taket. Det utlovas härlig match i äkta fiskstimsstil.

Alltså 7.30 på lördagsmorgonen. Det är svinkallt i hallen så en termos med hett vatten kunde vara uppiggande.

Ses?

H. Soccermom

Artur har en blogg, han uppdaterar den inte allt för ofta, men nu har han gjort det.

Det här var ganska gulligt, en liten hyllning till lillasyster. Klicka här och läs.

Ni kanske minns då jag i början av februari skrev inlägget om då livet ger en citroner? Citronerna finns kvar, men jag har lagt dem på hyllan där de får mogna tills de blir juice.

Abigail gav mig idag allt annat än citroner. Från hennes nuvarande hemland Belgien skickade hon vackra ord och choklad. Hon hade läst mitt inlägg och ville skicka mig något att glädjas över. Mina ögon fylldes av tårar och mitt hjärta av en obeskrivlig värme.

Tack! Tack.

Jag uppmärksammade kvinnodagen genom att räkna hur ofta flickorna och pojkarna fick svara under en medstuderandes lektion jag åhörde i morse. Pojkarna fick svara 21 gånger, flickorna 6!

För övrigt tycker jag precis som Emma vad gäller kvinnodagen.

Min handledare gav mig komplimangen; du har ett seende öga. Det gladde mig, för mina ögon har hela livet varit en besvikelse.

Jag fick glasögon som sju åring, synen försämrades och då jag närmade mig trettio var jag halvblind med glasögonstyrka på -10. Min mamma uppmuntrade mig till laseroperation. Jag sparade ihop en ansenlig slant och lät operera.

Idag besitter jag det seende ögat.