Sagolandet

Sagas senaste nyord är Stånkiklump. Det är hennes pappa som blivit tilldelad denna betygelse.

”En Stånkiklump är ett handtag som man kan hålla i med bara en hand”.

Man kan säkert börja sportlovet på hundra olika sätt. Men att sätta sig i frissastolen, sluta ögonen en stund och få en ny frisyr kändes onekligen mycket bra.

Före:

Efter:

Saga har funderat en massa på Joel och hans död. Allt från hur han har det i himlen till hur hans mamma och pappa har det. Det har varit lite paus på den fronten men idag då hon lekte på vår gård, utan sällskap hade hon tid att fundera. Hon la sig ner, tittade upp mot himlen, frågade om vi kan se Joel. Vi tittade tillsammans och väntade, men såg ingen. Då började hon göra en snöängel. Hon steg upp och sa att den nu kan flyga upp till Joel.

En gång en tid efter att vi flyttat hit gick jag till vår gårdskarl och frågade om det finns någon ledig bastutid. Han sa att det för någon dag sedan uppenbarat sig en ledig tid: fredagar kl sju! Vi tackade och tog emot. Senare läste jag om finnarnas elkonsumtion stiger markant varje fredag mellan 18-20. För att alla finnar badar bastu just då, naturligtvis.

Nå jag har ju inga alternativ, ska jag bada bastu ska jag göra det just då elkonsumtionen når sin kulmen. När man bor i höghus får man finna sig att inte bada då andan faller på utan på fredagkväll vare sig man behöver eller inte.

Men på sportlovet, vet ni, då ska jag bada! Bada efter skidtur, efter pulkaåk eller efter rentämjningen. Bara så ni vet vad det beror på att kurvan jämnas ut!

Mitt jobb gör mig glad. Jag är glad då jag kommer på morgonen. Glad då jag är. Och glad då jag går hem.

Visst finns det utmaningar och tunga ögonblick men alltid, alltid något att glädjas över.

Jag är stolt över mina tjugotre små kolleger. De gör stora framsteg och vi skrattar ofta tillsammans. De lär mig och jag lär dem.

Som ni säkert vet blev jag först teologie magister och firar faktiskt tio års jubileum nu i vår. Jag var hemma med baby Artur och liten Harald då och har aldrig jobbat med något som har med min examen att göra. År 2006 började jag däremot jobba som klasslärare och sedan var det ”kört”. Till vilket pris som helst måste jag bli lärare! Och jag blev. Sex år och ytterligare ett barn senare var examen min. Fortfarande känns det som en utopi, och jag uppskattar mitt jobb och är glad att jag vågade tänka om. Som sagt glad.

Saga frågade: mamma brukar du drömma mardrömmar?

Jag: jo, ibland.

Saga: hur ser de drömmarna då ut?

Jag: som dina ungefär.

Saga: aha, så du drömmer också att någon klippt allt Augusts hår och det sticker ut från hans ögon?

PS. Hur kan någon vara så söt?

När jag letade efter bilder av vårt gamla hem snubblade jag över det här fotografiet. Vi bodde i Åbo, Sebastian studerade i Helsingfors och här på bilden har vi just återförenats hemma hos farmor och farfar i Sibbo. Och de tre killarna var alla lika klädda.

Viskade igår till Sebastian att jag saknar vårt trähus i Åbo. Då sa han att just i veckan gjort en spellista med musik vi lyssnade på då vi bodde på Sofiegatan. Märkligt hur vi plötsligt blev nostalgiska på samma gång.

Låt mig berätta lite mer om vad jag saknar. Det var i medlet av 2000-talet och vi bodde i Studentbyn i Åbo. På skoj tittade jag på lägenheter och hittade ett dockskåpsliknade hem i stadsdelen Port Arthur i Åbo. Vi gick och tittade och det var kärlek. Tre våningar, knappa 100 m2, kakelugn och tre meter till tak. Det var en snickare som bott där och renoverat den så att varje skrymsle utnyttjades. Att det var iskallt och svindyr el, har vi förstås glömt. Gästerna fick låna yllesockor och plädar genast vid tamburen. Själva hemmet betalade vi ungefär en tredjedel av priset på en motsvarande lägenhet (storleksmässigt alltså) i huvudstaden.

Låt mig ännu övertyga dig med bilder så vet du vad vi lämnade kvar i Åbo. Kakelugnen som vi dyrkade (och en mycket liten Artur):

Som jag skrev ovan fick man en känsla av dockhus när man steg in, kolla trappan och tänk på att Harald här bara är tre år:

Tapeterna i köket tyckte vi först var helt crazyiga, sedan vande vi oss och tyckte de var fantastiska:

Svärfar Stefan doktorerade i Åbo, fotot är från vår gård. Ja just det, när vi flyttade in blommade inte bara häggen på gården utan körsbärsträden strax utanför fönstren. Muren man ser bakom här är gränsen till Kakolafängelset, men det var bara min pappa som påstod sig höra kedjorna rassla.

Att bo nära våra släktingar och det att våra jobb är här vinner förstås. Men lite nostalgi har väl aldrig skadat?

Städade hela dagen igår. Rensade skåp och slängde grejer.

Idag är det långsamt morgonmål med smoothie och scones, lägga alla pussel och spela Kimble som gäller.

Och nu sitter jag och drömmer om en tur ut på isen. Nu vågar man väl?

Igår firade vi AnnaKarin. Saga hittade Mika som ritade färgläggningsbilder åt henne som de sedan hängde upp.

Blir så glad i hjärtat av vuxna människor som engagerar sig så helhjärtat i andras ungar.

(Värdinnan ses skymta i spegeln, hittar du?)