Sagolandet

Är yr efter en lång dag på nya jobbet. Träffade alla söta små, alla trevliga stora, möte kl två, nytt möte kl tre, planeringsmöte kl fyra och direktionsträff halv sex.

Godnatt.

Halvfärdiga stickprojekt är något som jag inte gillar. Det ger mig dåligt samvete. Det samma gäller böcker, jag läser alltid bara en bok i taget och måste alltid läsa slut den. Att lämna en bok på hälft, trots att jag inte gillar den, känns svårt, nästan omöjligt.

Den här tröjan har varit mitt onda samvete, började med den för många år sedan. Åt Harald! Stickmönstret var på norska, svamparna drog i hop sig och ärmarna tycktes för långa. Jag vek ihop den, ofärdig och försökte glömma den. Men efter några stickår till på nacken behövde jag inte mönstret och tänkte att nu får det bära eller brista, men tröjan ska bli klar.

Nu är den det, bara knapparna måste inhandlas. Som du kan gissa passar den inte riktigt på Harald längre, men på Saga blir den bra.

Mercurium är Ann Rosmans fjärde roman. Perfekt söndagsunderhålling.

Aj, vilken genre? Deckare!

För några år sedan ritade Artur vår familj. Mig ritade han i soffan med en bok. Inte nog med det, som bildtext hade dagispersonalen skrivit ”mamma med en bok, hon läser alltid och hon läser alltid svarta böcker”.

Är det inte löjligt att det fortfarande finns en begränsning på 160 tecken då man vill skicka sms. Ja alltså man kan ju skriva längre och betala för fler förstås.

iPhonen har avskaffat det här och genom iMessage skickar man gratis meddelande, men bara till andra ajfånar. Bra va?

Pojkarna i det här huset har en tendens att sparka boll var helst de är. En favoritlek är spela fotboll med vardagsrumsmattan som plan. De sitter på knä och spelar med en mjuk boll.

Vi vuxna gillar det inte så där överdrivet mycket, men vi har inte alltid hjärta att stoppa glädjetjuten och hjärtliga skratten som kommer ur leken. Ibland har vi inte alls tålamod med vinande bollar kring öronen och tvingar såväl pojkar som bollar ut!

Bland annat har en ängel fått offra vingarna för bollen. Då var det nog två ångerfulla killar som kom gråtande med händerna fulla av vingar.

Igår då barnen sussade sött och vi röjde undan leksaker i vardagsrummet föreslog jag att vi skulle spela fotboll på mattan. Så vi skrattade!

Det var sjukt roligt. (Säg ingenting till pojkarna!)

PS. Ängelns vingar är limmade och sitter på någolunda rätt plats.

…pirum, paron, chips:

Basse skär, pudrar och torkar. Jag fotar och äter.

Finns det något finare, något mjukare eller något underbarare än en ny människa? Inte om du frågar mig! Idag hälsade vi på en ny släkting. Finaste lilla!

Åkte in till stan med buss och barn. Skulle gärna ha köpt lite garn.Vet bara inte riktigt vad jag ska sticka, kanske blir det igen något till min lilla flicka? Vi gick på brunch och träffade många vänner, även några vi inte från tidigare känner.

Lördag är den bästa dagen, säger en som nu är mätt i magen.

Fick häromdagen frågan om Saga har syskon. Då jag berättade att hon har två bröder som är 11 och 8 år såg hon som frågat lite förvånad ut och utbrast sedan:

”Aaah hon är en riktig skrapabulla då!”

Och jag blev lite paff. Är hon det? En skrapabulla? Ser inte själv det på det sättet nämligen, men kanske jag ser annaorlunda på uttrycket. Jag menar, i så fall föddes vår skrapabulla då jag var 32 år! Många får ju nuförtiden sitt första barn vid den åldern.

Liten och gulligt bullig var hon i alla fall, det kan jag hålla med om.

De här två, mitt äldsta och mitt yngsta barn, liknar varandra inte bara till utseendet. Saga är som en kopia av din äldsta bror allt från hur hon slickar snor (förlåt, äckligt jag vet OCH han gör det inte längre, men när han var två) till hur hon alltid, alltid går off road. Harald gick aldrig på vägen, han gick på bergskanten bredvid vägen, klättrade uppför varenda en lyktstolpe, balanserade på tegelmuren osv. Nu har vi en till sådan. Hon är också lik honom till lynnet, väldigt jämnt och stabilt humör.

Det är ungefär bara klänningen och det långa håret som skiljer lite. Förstås har hon ju sin egen personlighet mest av allt. Det är bara det att jag dagligen upplever små glimtar av ett tidigare liv, Åbo för sisådär 10 år sedan. Konstigt men roligt.